Om musikens förtrollade – och förtrollande – makt
USA 2014, Regi: Damien Chazelle (Universal)
Hajpade regissören Chazelle (bakom bl.a. Oscarsskrällen ”La La Land”) gjorde något år tidigare denna lilla pärla. Vi följer den unge begåvade trummisen Andrew som gör allt i sin makt för att fånga uppmärksamheten från musikkonversvatoriets geni, Fletcher (obehagligt spelad av J.K. Simmons). Andrew vill visa sitt kunnande men inser att den fruktade och respekterade Fletcher – som på bråkdelen av en sekund hör om någon spelar i otakt eller om en ton är fel – inte är att leka med. Dessutom står det alltid nya talanger bredvid att hoppa in i orkestern… Mer ska inte sägas.
Detta är ett vanvettigt svettigt musikdrama som lika mycket som kärleken till musiken handlar om maktkamp, karriär, erkännande, tävling och revanschlusta. Jag ska inte avslöja vad som händer och alla turer fram och tillbaka. Men att se Andrew ge sig hän till 100% åt sin dröm att slutligen ”sätta det” och få ett godkännande av sin genommusikaliske lärare, är närmast att likna vid en rysare. Jag funderar över om priset verkligen är värt att betala – att spela så fingrarna bokstavligen blöder – för att sedan ändå förnedras inför medmusikerna. Allt för att nå sitt mål. Skulle det vara ok att istället som medelmåtta göra sitt bästa och att detta räcker? Eller är det så att om man verkligen har talang och vet att man kan nå sin potential, måste det vara värt allting att se hur mycket man kan utvecklas och hur långt man kan gå?
Bataljerna mellan den pennalistiska Fletcher och den unge adepten är häpnadsväckande – både i spelet, i kommunikationen och i det outsagda. Svettigt värre!
Carl-Johan R Freed