USA 2009, Regi: Tom DiCillo (SF)
Bisarr men fascinerande livshistoria
En i raden av s k rockumentärer som skildrar legendariska sångare eller poeter. Rockstjärneliv och glans, javisst – men som alltid finns även en mörk och destruktiv skuggsida. Så också i denna skildring av Jim Morrison och The Doors.
Som tittare liksom sugs man in i det tidiga 70-talet och brytningen mellan gamla konservativa ordningar och det nya progressiva tänket. Potent musik ackompanjerar ett briljant foto. Undertecknad hade i vissa lägen svårt att skilja på om det var fake-dokumentära bilder eller äkta arkivmaterial som grävts fram! På ett skickligt sätt har man klippt ihop autentiska bilder och filmer så att det nästan känns som en modern spelfilmsbiografi.
Understrykas bör att tittaren inte behöver bejaka allt eller upphöja en dekadent livsstil för att uppskatta filmen. Förvisso är det ändå sant som Johnny Depps berättarröst säger: ”Du riskerar inte att bli utbränd om du aldrig tillåter dig brinna”. Men samtidigt möter oss också meningslösheten, sökandet, rastlösheten… Som slutar onödigt i ett badkar på ett hotellrum i Paris 1971. Morrison var vid sin död endast 27 år gammal. Otäckt. Tragiskt.
Carl-Johan R Freed