Habemus Papam, Italien 2011, Regi: Nanni Moretti (TriArt Film)
Verkligheten överträffar dikten!
Visst ligger det helt rätt i tiden med en film om ett påveval i detta Herrens år 2013 när Benedictus just avgått?! Det här är aningen absurt och ärevördigt, ett slags fiktiv påvebiografi. Till en början tror jag som tittare att vi möter en klassisk uppbyggelsefilm om en stor kyrklig man. Men sen inser man att det handlar om den nyvalde påven som kommer i samvetskval och tvivelsnöd. Kan han verkligen vara rätt man? Han som behöver så mycket ledning själv – hur ska kan han kunna leda andra? Jämför med Jesu bild av hur en blind leder en blind.
Den nye papan får i alla fall en terapeut som är ateist. Självfallet funkar inte detta. Istället beger han sig ut inkognito på Roms gator för att känna in det vanliga livet på bussen, arbetsplatserna och personliga samtal. Hur det slutar? Säger jag inte, men en ovanlig dramafilm om Vatikanen och dess ledare är det. En festlig religionspsykologisk studie från den verkliga (?) insidan.
Nanni Moretti är den modernare typen av italiensk regissör som gärna lyfter fram psykologin på bekostnad av religion och katolsk tro. Han har också gjort gripande ”En plats i våra hjärtan” om en familj i sorg och hur de olika medlemmarna bearbetar förlusten olika. ”Vi har en påve!” är också den ett stilla men ändå ironiskt drama eller i alla fall en mild satir.
Som kristen men icke-katolik finner jag dock inte mycket att yvas över. Jag ser detta mer som en skildring av hur påvestolen kan uppdateras in i 2000-talet. Påven framställs som mycket mänsklig och mitt i allt kan ju Kristus få framträda. Som film betraktad är den inte fullt ut lyckad; den vet inte alltid vilket ben den ska stå på. Men trots det ovanlig stilövning och garanterat något man ej sett förut. Och kan en påve avgå självmant i förtid, så kan han väl också fundera över sitt kall på vägen dit?! I den andan är det en tänkvärd liten berättelse!
Carl-Johan R Freed