USA/Sverige 2017, Regi: Björn Runge (SF)
I spåren av #metoo
Joan Castleman (Glenn Close) är gift med Joe Castleman (Jonathan Pryce) en av USA:s mer framstående romanförfattare som snart kommer att få Nobelpriset i litteratur. Joan har dock de senaste 40 åren helt ignorerat sina egna författartalanger och i stället satsat allt på makens karriär. Nu har hon
slutligen fått nog. Frågan ställs på sin spets inför prisutdelningen i
Stockholm: Vem har egentligen skrivit böckerna som ligger till grunden för
Nobelpriset?
En mycket omtalad och välspelad film, nästan i kammardramats
format. Vi följer nämligen inte i första hand den stora ceremonin i
Konserthuset och Stadshuset. Denna sker mest i bakgrunden. Regissören (stilsäkre, svenske Runge) låter istället skickligt festligheterna bilda bakgrundsfond till den spänning som med filmens gång stiger mellan paret. Vad som sker bakom kulisserna är alltså mer intressant än de officiella händelserna. Dessutom ges en extra dimension i och med att parets son introduceras. Han har också författaraspirationer men förgäves söker faderns bekräftelse.
Den som söker spänning och action får leta annorstädes. Här är det inre dramatik som gäller. Ju längre filmen fortskrider desto mer av själsligt vulkanutbrott och uppgörelse mellan två finfina aktörer som det slår gnistor om. Det är ett drama om ett åldrande par vars hemligheter och livslögner kommer i ljusan dag. Men det är också ett inlägg i diskussionen om konstens villkor utifrån ett genusperspektiv: Var kommer ”de manliga
geniernas” inspiration ifrån? Vem kanaliserar den? Vem får ner den på pränt
(alternativt gör filmen, skapar musik etc.)?
Meg Wolitzer skrev bokförlagan och det är nästan omöjligt att inte dra paralleller till de senaste årens händelser i Svenska Akademin såväl som diskussioner i kölvattnet av #metoo.
Carl-Johan R Freed