Regi: Ella Lemhagen (TriArt Film)
En given dedikation till alla som kämpade på golvet under covid
En sådan där betydelsefull film som kommer då och då. En film med ett angeläget ämne som berör på djupet och kan ge perspektiv på en viss händelse eller ett specifikt skeende i vårt samhälle. Filmen utspelar sig under pandemin och följer vårdpersonalens slit och alla turer fram och tillbaka på ett äldreboende i utkanten av Stockholm (mycket är hämtat direkt från verkligheten). Det kunde bli dystert och tungt men är förvånansvärt lättsamt, välspelat och äkta.
Det finns nämligen ljusglimtar mitt i mörkret precis som många av oss med en blick i backspegeln har kunnat se när vi ser tillbaka på denna märkliga tid. Ingen vill återuppleva den hemska sjukdomen, rädslan, förvirringen eller det psykiskt svåra med alla restriktioner och hur de kunde skifta från en dag tilll en annan. Men nog är det en och annan av oss som kan sakna det avskalade och småskaliga, uttrycken för behovet av närhet till varandra, ja överhuvudtaget all form av mänsklig kontakt. Något har tyvärr gått förlorat när vi vände åter till det ”normala” – tillbaka till jorden runt-resor, jäkt, pryljakt osv.
”Så länge hjärtat slår” är verklighetstroget och trots en närmast övertydlig pedagogik lyfts ändå komplexiteten fram. Exempelvis hur chefer gjorde sitt bästa med de medel som stod till buds trots kritik från många håll. Dock är udden klart riktad i kritiken mot kommersiella vårdbolag som i ekonomismens tid visade sig i slutändan inte vara tillräckligt intresserade av äldre döende patienter. Här understryks också medias avgörande roll i att belysa missförhållanden. Bianca Kronlöf är en given Guldbaggevinnare och klockren som det enskilda vårdbiträdet som gjorde sitt yttersta även om det inte alltid räckte till. Men hon slog i alla fall larm och bråkade så högt det gick…
Carl-Johan R Freed