Väckelserörelse eller urspårad fanatism?
Sverige/Finland 2025, Regi: Jon Blåhed (Scandinavian)
En intressant semidokumentär film i kombo med fiktivt drama. Filmen utspelar sig i Tornedalen på 1930-talet och skildrar den allt mer överdrivna och splittrade Korpela-rörelsen. Den bygger på en roman av prästen Bengt Pohjanen och vi får följa Teodor som får ett budskap från Gud om att samla folket i hängivenhet och överlåtelse (kanske som en motsats till den allt mer urvattnade statskyrkan?). Hustrun Rakel följer i makens spår men känner allt mer tvivel om detta är rätt väg att gå. Särskilt som tron tar sig inte bara religiösa uttryck; extasen utvidgas till sexualitetens och alkoholens område…
Det är både ett tidsdokument från en annan tid såväl som skildring av en av många historiska väckelse- och förnyelserörelser i vårt land. I någon mening hade även Korpela-rörelsen – i alla fall i teorin – ett genuint ursprungligt ärende men som så ofta på grund av fallna ledare, maktkamper, strider, urspårad karismatik och tveksamt lärjungaskap förlorar sin ursprungliga sälta. Baserat på filmen har jag dock svårt att avgöra om Korpela från början trots allt var fött av Herren eller om den redan ursprungligen var grogrunden för en tvivelaktig sekt. Liknande paralleller kan man finna bland dömande laestadianer och schartauaner likväl som överhettade pingstkarismatiska grupper i nutid.
Hur drar vi som kyrkans folk lärdom av historien i syfte att bevara det goda skeendet? En insikt är i alla fall att som grupp aldrig sluta sig inom sig själv och istället alltid ha missionsuppdraget för ögonen. En annan lärdom – som en följd av denna grundprincip – är att kombinera tron med ett sunt vardagsliv och ett fokus på diakoni och de utsatta. Om Kristus – och endast Han – är i centrum har man nämligen fullt upp med att förkunna och lindra nöd snarare än att bygga imperier, diskutera gränser eller öppna upp för avarter.
Språket som pratas i filmen är för det mesta Meänkieli och det ska vara första gången som huvuddialogen i en film är på detta minoritetsspråk. Notera också en icke svenskspråkig Markus Krunegård i en liten roll.
Slutligen; regissören är trots sin beskrivning inte enbart kritiskt dömande utan beskriver personerna med ett inkännande öga.
Carl-Johan R Freed