Förräderi eller diplomati?
Norge 2024, Regi: Erik Poppe (SF Norge)
Berättelsen om landsförrädaren Vidkun Quisling under brinnande andra världskrig är välkänd. Så pass att hans efternamn blivit ett epitet och letat sig in i de skandinaviska språken i uttrycket ”att person x är en riktig quisling”. I händerna på en av Norges bästa regissörer – som har gjort ett gäng bra filmer tidigare och som jag också skrivit om – blir även detta biografi-drama väl värt att se. Quislings eftergifter gentemot Nazi-Tyskland finns i förgrunden men betoningen ligger snarare hans egen övertygelse att göra det som långsiktigt är bäst för landet. Quisling bedyrar ända in i det sista att han gjort allt för sitt moderland och inte varit ute efter snöd vinning eller för att rädda sitt eget skinn.
Denna take – snarare än att ”bara” skildraett välbekant historiskt förlopp – gör filmen än mer intressant: moraliska val, kompromisser och hur man uppfattar de egna motiven (men som andra självklart bedömer på ett helt annat sätt). Några särskilda trådar som också finns i filmen – och som den minnesgode kanske kommer ihåg från verklighetens historia – är bland annat samtalen med prästen Peder Olsen som mötte Quisling som fängslad och skrev ett slags dagbok som följd. Det verkade som att fången aldrig erkände sitt brott men kunde ändå i någon mening erkänna inför Gud att han som människa var en bristfällig syndare – om än knappast mer än någon annan norrman.
Vi hör också om Eivind Berggrav som var en viktig figur inom den kristna proteströrelsen i detta land. Denne hade kontakter med biskop Gustaf Aulén i Sverige och andra nordiska länder. Ett exempel på hur man sökte finna alternativa motståndsvägar utifrån sin kristna tro och det därpå följande moraliska tvånget att välja sida i den uppkomna krigs- och krissituationen utan att vare sig sälja sig till ockupationsmakten eller gå till fullskaligt väpnat uppror som skulle vara dömt att misslyckas. Norden hade ju knappast möjlighet att göra ett betydande militärt ingrepp mot Hitlers krigsmakt. Men det är ändå värt att fundera över tanken att man i en given situation utifrån Viktor Frankls tes ändå har ett val hur kringränd man än må vara. Quistling trodde att genom att sälja ut Norge och stå på Hitlers sida, kunde man långsiktigt bevara freden. Berggrav, Aulén & co hade väl i grunden en kristen hållning om att krig och vapenmakt är av ondo, men insåg att Gud med andra tillvägagångssätt ville leda dem att sätta sig till motvärn mot ondskan så långt det var möjligt. Att inte välja är också ett val och omöjligt för Norge. Om ett direkt motstånd med risk att förlora allt inte var möjligt, kunde man istället hitta andra vägar som exempelvis tyst diplomati, underjordiska relationer och att med folklig list försöka uppnå sina mål.
I Sverige har det på senare år poppat upp en liknande, parallell diskussion. Statsminister Per Albin Hanssons taktik och ”En Svensk Tiger”-idiomet har mött kritik som varande ett utslag av feghet och undfallenhet snarare än pragmatism i försöken att undvika öppen konfrontation och istället hitta andra sätt att undkomma katastrofen. En kontroversiell fråga skulle kunna vara: Kan man i ljuset av detta se Quisling på det sättet? Eller är och förblir han en första klassens förrädare? Allt pekar ovillkorligen på det förra alternativet och att såväl den svenska vägen, liksom motståndsmän av Berggravs kaliber, i slutändan ändå fick rätt.
Ändock är Quislings öde intressant i hur den skildrar en människa som kan vara så uppfylld av tron på sig själv och den väg man tror är den rätta. Jag medger att vi aldrig kommer åt de innersta och djupaste motiven, men att frukten av de yttre handlingarna ändå speglar något av vad som finns där längst inne. En person kan ytterst tro sig ha goda motiv men ändamålen helgar aldrig medlen om man samtidigt glömmer rätt, rättvisa och rättfärdighet längs vägen. Diskussionerna kring detta eviga dilemma lär fortsätta – inte minst i nutid i våra relationer till exempelvis Ryssland.
Carl-Johan R Freed