Danmark 2004, Regi: Hella Joof (Triangelfilm)
O sälla dag – eller?
Denna är mer oklar och tvetydig i fråga om upprättelse och förvandling men pekar åtminstone i den riktningen. Hannah är en tillbakadragen småstadshemmafru med ett ganska ordinärt liv. Men så en dag vinner hon biljetter till en konsert med en gästande amerikansk gospelkör. Hon drabbas av den STORA upplevelsen, långt från den rätt sorgliga kyrkokör hon brukar öva med i den lilla stenkyrkan på landet. Kvällens konsert sätter svallvågor i gungning och kommer att förändra livet för Hannah och många människor runt omkring henne för lång tid framöver…
Tyvärr är ”Oh Happy Day” – trots att den omtalats i kristna kretsar – inte en genomlyckad film, snarare ett slags B-variant av ”Så som i himmelen”. Den pendlar mellan tragedi och fars och karaktärerna är överdrivet tillyxade. En hel del känns rätt plastigt och ytligt beskrivet. Annat mest osammanhängande eller konstruerat och därmed inte helt trovärdigt. Ändå måste det erkännas att det ibland är en ganska fräsch film med flera spännande berättargrepp, liksom en del klipp och kameraföring.
Det intressantaste är väl ändå de teologiska tolkningarna man kan göra. Körledaren, träffande nog betitlad Moses Jackson, ska förlösa kören men visar sig – precis likt Mose – vara en brusten frälsare. Just här är skillnaden mot Kristus, den ofelbare räddaren, så väldigt tydlig. Men Moses åker tillbaka hem till USA och reder ut sina egna problem. Vi förstår att den fallne ”frälsaren” går mot en upprättelse. Däremot kan man fundera på Hannahs tilltrasslade liv – får hon någon egentlig upprättelse eller blir hon bara ännu mer förvirrad efter att ha ”följt sitt hjärta” genom att skilja sig och börja ett nytt liv? Upprättelsens väg kan många gånger vara svårtydd, i Hannahs fall är den mer antydd än uttalad, men egentligen inte alls särskilt övertygande för oss i publiken.
”Oh Happy Day” är märklig, ja rätt konstig, film. Inte minst gäller det de teologiska pendlingarna mellan ironi, djup tro, modernt flum och allvarligt menade diskussioner. Men på något sätt är denna annorlunda film ändå en ganska skön och avslappnad upplevelse – om man som tittare klarar av att så att säga se den på rätt sätt.
Carl-Johan & Ingela Freed