Sverige 2024, Regi: Liam Norberg (Barfota Productions)
Från mörker till Ljuset
Sebastian Stakset, med bakgrund som rappare i förortsgruppen Kartellen, berättar här sin livshistoria. På den tiden kallade han sig Sebbe Staxx men höll inte endast på med musik utan levde också ett hårt liv i drogträsket och i gängkriminalitet. Mycket av detta liv och vägen ut ur det är vad ”Miséria” (ungefär ”Elände” på vanlig svenska) fokuserar vid. Det är inte så mycket ren barndom och uppväxt, det är inte heller vad som hände efter Sebastians omvändelse till kristen tro för ett antal år sedan. Tonvikten ligger alltså på det hetsiga liv fullt med vrede, hat, oförsoning, oförrätter och rädsla som följer av drogerna och kriminaliteten. En del är ändrat för dramaturgins skull men i stort följer manuset det liv som Stakset – som också spelar sig själv i huvudrollen – levde. Kända skådespelare varvas med okända ansikten och en del kristna profiler hoppar in i mindre roller. Regissör Norberg som på många sätt gjort en liknande resa som Stakset har varit betydelsefull i hur berättelsen skulle utformas i samverkan med det kristna filmbolaget som är ”up and coming” särskilt efter succén med ”Jesus Revolution”.
Det är en mörk film om en tuff verklighet alldeles inpå knuten som varken kristna, kyrkan eller någon annan del av samhället kan blunda för. Visst kan man ha en del synpunkter på några skådespelarinsatser och somliga scener. Visst kan den fromma delen av publiken tycka att det är ett kompakt mörker och en obändig ondska som visas. Men detta ska inte ses som en vanlig evangelisationsfilm à la klassiska bibelfilmer och Jesus-biografier eller missionsorganisationers traditionella vittnesbörd. Snarare tror jag man tänkt att detta ska naket och ärligt beskriva en del av mångas verklighet – att just här kan Guds ljus få komma in genom Jesu kärlek och förlåtelse, genom goda medmänniskor, medvandrande kristna och en närvarande kyrka. Jag hade kanske trott (befarat?) att filmen skulle vara mer predikande och lägga större vikt vid en uttalad omvändelse. Istället gör den ungefär som ”The Passion of the Christ” – den bygger upp en lång men viktig sträcka mot finalen och slutklimax. Ett bibelord från Johannesevangeliet syns på svart skärm och man förstår att de tårfyllda böner som Sebastian bett tidigare nu går i uppfyllelse och pekar fram mot en nystart i livet.
Sekulära kritiker har i stort sablat ner filmen av flera anledningar. En del av den ”kristna” publiken tycker att den varit för grov och utan ett tydligt uttalat hopp. Men jag tror att trots olika brister så är detta en realistisk film som just i denna egenskap kan tilltala en stor del av en ung publik och visa på Jesus som ljuset som tar var och en ut ur mörkret. Likaså kan jag tänka att vuxna och människor mitt i livet får en fördjupad förståelse för en ny verklighet som seglat upp under 1990-talet och fram till idag – en verklighet som är långt från skolgårdsbråken på 50- och 60-talet eller tjafset på fritidsgårdarna på 70- och 80-talet. Förhoppningsvis kan ”Miséria” bära ett naket vittnesbörd om Guds förlåtelse och möjligheter även efter att den lämnat biodukarna och letar sig in i hemmen och kanske ut på skolor och ungdomsgårdar…
Carl-Johan R Freed