USA 2016, Regi: Damien Chazelle (Nordisk film)
Jazz som metafor för livet
Här har vi en i grunden gammeldags musikmatiné men
uppfräschad till modernt, för att inte säga postmodernt, snitt. Ett musikdrama eller ett slags musikal (ni vet, en film där skådisarna omotiverat brister ut i sång när man minst anar det). Om drömmar och om hur livet inte allt blir som man tänkt sig – inte ens i Hollywood.
Förutom att vi följer Ryan Goslings jazzartist-wannabe så är det också ett kritiskt inlägg mot drömfabriken och hur vi i alla tider onödigt längtar efter kändisskap och berömmelse; ”Kommer jag bara med på TV blir allt bra!” Det blir tydligt vilket pris man kan få betala för att slå igenom. Det verkar också finnas en återkommande kamp mellan ideal och verklighet. Hur ska konstnären eller vetenskapsmannen få koncentration till
sitt verk när det finns familj och vardagligheter som stör? Eller – är det
kanske just de där helt mundana tingen som ÄR det verkliga livet?!
Allra bäst tycker jag nog den inledande sångscenen är. Inspelad helt ”på riktigt” en tidig morgon i Los Angeles när folk sitter fast i bilköerna. Alla med sin favoritmusik på radion. Självfallet slutar det på plåttaken med ett av flera spektakulära sång- och dansnummer i ”la la land”! Bara
denna är värd en av de 14 Oscars som man nominerades för på galan. Minns förresten debaclet om när Warren Beatty läste fel lapp på Oscarsgalan och bästa film-priset fick lämnas över till ”Moonlight”? Det gör inget för ”La la land” vann så mycket ändå och svensken Linus Sandgren som fotograferade ska känna sig stolt. En feel good-stund av den gamla sorten som visar att alla inte kan bli kända stjärnor men livet kan bli rätt bra ändå.
/Carl-Johan R Freed