USA 2015, Regi: Terrence Malik (SF)
En andlig resa
Malick gjorde ett par omtalade existentiella filmer på 70-talet men försvann sedan. Efter comebacken i slutet av 90-talet har han varit hyggligt produktiv och fortsatt på samma spår. Poetiska filmer vars dramatik ligger i bilder, symboler och känslor snarare än rätlinjiga historier.
Jag gillade ”The Tree of Life” och ”To the Wonder” och kunde se klara kristet-andliga paralleller. ”Knight of Cups” däremot fick rejält med kritik härom året. Många tyckte den var flummig i sina tarot-referenser och new age-symbolik. Jag har uppfattat att Malick har armenisk-kristen bakgrund men i denna film är han betydligt öppnare åt fler håll. Jag kan därför delvis hålla med om kritiken. Filmen är om möjligt ännu mer ostrukturerad än tidigare filmer och det är ibland svårt att hänga med vad som händer på filmduken (om det nu är meningen) vilket stundom retar mig.
Men man kan också se filmen som en mans resa att försöka finns sig själv och livet mening. Och ett sådant sökande är inte enkelt vare sig att själv företa eller skildra utifrån. Jag tycker mig se den förlorade sonen-temat i Christian Bales gestalt (fadern och brodern finns också med på ett hörn). I sin sorg och förtvivlan över livets intighet ger han sig i kast med att söka finna lyckan i den här världen. Eller är det bara en flyktmekanism? Tydligast blir detta när han hamnar i syndens näste: Las Vegas.
Man kan också tänka sig se referenser till Jesu liknelser om att ge upp allt för att hitta pärlan (Guds rike). Eller varför inte kopplingar till de tre frestelser Jesus själv blev utsatt för av satan själv uppe på berget på tröskeln till sitt stora missionsuppdrag.
”Knight of Cups” är förvisso prövosam i sin poetiska, drömska ton – knappast en film för alla. Men den som har tålamod möter enskilda sekvenser som griper tag i ens inre. Och en film med soundtrack av Arvo Pärt och andra religiösa kompositörer kan inte vara helt fel ute…
Carl-Johan R Freed