Jesus of Nazareth, Storbr/It, Regi: Franco Zeffirelli (Scanbox)
Tidernas bästa TV-serie?
Förutom ”Jesus-filmen” så måste ju självklart ”Jesus från Nasaret” nämnas. Denna flera timmar långa miniserie som traditionsenligt visats under påsken många gånger i svensk television. Men den finns numera också som ett slags långfilmsversion och släppts i en snygg DVD-box (som kan vara svår att få tag på). Enligt många är detta den ultimata Jesus-filmen. Undertecknad är själv en av dem som blev djupt berörd av denna bibeltrogna filmatisering även innan jag kom till tro i början av 90-talet. Jag var hemma under en påsk och hade bestämt mig för att följa denna klassikers klassiker. Någonstans på vägen såddes ett frö, jag kunde liksom inte släppa filmen. Trots att jag upplevde den något seg, lite för lång och aningen högtidligt högtravande, så var detta ingen film bland andra.
Kända aktörer flimrar förbi i tidstrogna miljöer och både fotot och Jesus-gestalten omges av det slags heliga ljus eller skimmer som vi vant oss vid. Miniserien är bra, t o m mycket bra. Den är pietetsfull, klassisk och traditionell – dessutom skickligt spelad och utförd på ett sätt som många föreställer sig evangelierna. Ändå kan det bli lite väl mycket söndagsskoleplanscher och vykortskänsla över serien; ibland är det lite för ”rent” och tillrättalagt (vilket t ex Mel Gibson sökt ändra på genom sin blods- och våldsbemängda Jesus-skildring (se särskild recension för ”The Passion of the Christ”).
Trots dessa anmärkningar fungerar serien/filmen mycket väl. Som ett längre komplement till ”Jesus-filmen” står den sig ypperligt. De flesta Jesus-filmer har valt att utgå från ett av de fyra evangelierna i grunden och anlägger därmed olika perspektiv och betoningar. Precis som det är viktigt att läsa olika bibelöversättningar, kan det vara en fördel att se olika slags Jesus-filmer – dels för att jämföra, dels för att de kan ha olika syften och funktion beroende på sammanhang. ”Jesus från Nasaret” tar sin tid att se igenom, så antingen får den visas i flera sjok (t ex en sökargrupp med efterföljande samtal) eller med särskilda klipp som ”highlights” (t ex i en påskgudstjänst som inte får dra ut för mycket på tiden).
Intressant att notera är, att regissör Zeffirelli verkligen ville att detta skulle vara något extra. Å ena sidan tar han sig en hel del friheter i berättandet; han står själv i en katolsk tradition men ville att filmen skulle kunna ses av tittare från alla möjliga bakgrunder och religioner. Å andra sidan skulle den vara precis så pietetsfull som man förväntar sig (trots att inte alla aktörerna och filmfolket bakom behövde vara uttalat troende). Robert Powell som själv spelar titelrollen har sagt att något särskilt hände med honom under inspelningens gång. Hoppas att samma sak sker – som hände såväl honom som mig – också med alla andra som bänkar sig framför videon/DVD:n!
Carl-Johan R Freed