Jag är Ingrid

Sverige 2015, Regi: Stig Björkman (Studio S)

En ikon med dåligt samvete 

Dokumentär med viss dramatisk touch om vår världsberömda skådespelerska Ingrid Bergman. 2016 Oscars-rosade Alicia Vikander gör lågmält Ingrids berättarröst till nykomponerad musik av Eva Dahlgren. Med andra ord – bara starka tjejer i filmens frontlinje!

Millesgården hade hösten 2015 en utställning som pekade på Ingrid som en feministisk ikon och drog paralleller till den unga hjältinnan Jean d’Arc som Bergman var närmast fixerad av sedan unga år. För somliga kan detta vara ett uttjatat tema, liksom storyn om Ingrid Bergman som skildats otaliga gånger förut på olika sätt. Men det är ett ack så trollbindande porträtt i sitt sökande efter sanningen bortom Hollywood-myten. Ingrid var mer än en vacker internationell filmstjärna. Hon gick hela tiden sin egen väg och fick betala ett högt pris för det. Hon nockades flera gånger men kom ideligen tillbaka. Men hon fick också utstå skarp kritik för sina livsval.

Idag kan man tycka att vissa ställningstaganden var oerhört fördömande av människor som inte hade någon rätt att uttala sig om hennes liv. Men principiellt, ur kristen etisk eller bara rent medmänsklig synvinkel, kan jag dock förstå de ifrågasättanden som kommer från Ingrids närmaste. När t ex dottern Pia lakoniskt säger att hon var en fantastisk människa men inte någon mamma kan man inte låta bli att våndas. Och andra dottern Isabella instämmer: De saknade henne ständigt och ville mest av allt bara ha mer av “mama”.

Detta är den osminkade baksidan av kändisskapet och skapandet för såväl män som kvinnor. Men frågan är om inte oftare kvinnor hamnar i kläm mellan det dåliga samvetet för den svikna familjen och längtan efter att uttrycka sig konstnärligt? Går dessa parametrar någonsin att kombinera? Jag blir väldigt desillusionerad och ifrågasättande när jag ser denna skildring. Hur som, det är en gripande och stark dramadokumentär om en svensk superkändis som aldrig upphör att väcka intresse!

Carl-Johan R Freed