USA 1941, Regi: Ben Sharpsteen (Disney)
I det lilla formatet men stor berättarkonst
Historien om den klumpige och utstötte men modige elefanten har många paralleller i Pinocchio – som ungefär samtidigt som nysläppet av ”Dumbo” firade årsjublileum också den med en ny-utgåva på DVD. När också ”Dumbo” släpps igen är det som en specialare med filmen restaurerad och generöst extramaterial (men hur det står till med dubbning / omdubbning av de svenska originalrösterna vet jag inte).
Som ofta med filmer från förr är denna film föredömligt kort; klockar in på ca timman. Gemensamt för dessa tidiga Disney-filmer är att de inte alls är så romantiska som vi lätt tycks ”minnas” dem. Inte heller är de glättigt humoristiska som de plastiga TV-animationerna med Kalle, Långben m fl i ett flygande fläng. Nej, här är det mörkare toner, mycket tragik och en tydlig sensmoral bakom.
Vi serveras rejäla moralkakor men det sker så naturligt och äkta att man inte behöver värja sig emot det utan bara tacksamt ta emot budskapet. ”Dumbo” är nog Disneys tydligaste antimobbningsfilm. Vi ser läskiga scener då Dumbo blir lurad av de större och elaka djuren (Jämför Pinocchio på glädjeön!). Särskilt tragisk är en ”fyllescen” när den sorgsne elefanten fått dricka vin och flyr iväg in i drömmens värld. Men till sist räddas han av sin vän musen som varnar och vägleder.
Intressant förresten att en elefant och en mus är såta vänner. Också det en typisk Disney-grej! Walt hade funkat utmärkt i vår moderna kultur av mångkulturalism och integrationstänk. Ja, t o m hyperaktuella ämnen som hederskultur och skam berörs. Men det tragiska vägs också upp av färgglada, vackra animationer – inte minst en utvikning i form av surrealistiska drömsekvenser. Dessa är ett uttryck för det experimenterande som Disney kunde tillåta sig ta ut på 40-talet då han tydligt influerades av vännen Dalí. Till sist: Vad ska man säga? KLASSIKER!
Carl-Johan R Freed