USA 2017, Regi: Alexander Payne (Paramount)
Lösningen på miljöproblemen?
En av 2017 års märkligaste filmer – ett allvarstyngt miljödrama i kombination med udda humor. I en värld av överbefolkning och potentiell klimatkolaps kommer ett norskt forskarteam (lett av Roffe Lassgård) på den otroliga idén att krympa jordens befolkning. Om alla ”downsizar” ner till 12 cm blir det mer plats över, utsläppen minskar osv. Samtidigt kan man leva väldigt gott i miniatyrland. Ja, faktiskt bättre än i den vanliga världen eftersom allt är mindre och är billigare att producera medan pengarna alltjämt är samma. Problemet är bara att människornas hjärtan är likadana och förändras inte. Några försöker t ex hitta kryphål att göra svarta affärer mellan de två världarna. Dessutom – när man väl krympt till lilliput – finns ingen återvändo…
Matt Damon är perfekt som medelklassmannen som tycker att livet är rätt misslyckat men som ser möjligheterna i den nya tillvaron, samtidigt som han är med och räddar planeten. Här finns för övrigt en massa udda karaktärer och aviga stickspår.
Regissör Payne har gjort ett gäng högintressanta filmer tidigare och är mästare på att locka fram det originella i en ordinär eller rätlinjig historia. ”Downsizing” är inget undantag. Det humoristiska går en bit in i filmen över i svart humor och allvar (och tangerar tyvärr någon gång miljöpolitiskt flum à la 70-tal; måste man se ut som en övervintrad hippie från ett svunnet kollektiv för att vara miljömedveten?). Det blir en aningen splittrad film som spretar i många riktningar och vill för mycket, men är oupphörligt intressant och fascinerande.
Så trots invändningar ställer ”Downsizing” relevanta frågor på ett underhållande och klurigt sätt: Vad gör vi med vår planet? Hur långt är vi beredda att gå? Eller orkar vi inte? Räcker det med att leva i sin egen bubbla? Eller är just detta – att börja där man står – ett första individuellt steg mot ett aktivt val som kan leda till något större om fler följer efter?
Carl-Johan R Freed