The Ten Commandments, USA 2006, Regi: Robert Dornhelm (CVV)
Uppdaterade budord i en arkaisk miljö
En nyare version av Mose mottagande av Guds lag på Sinai. Det har gjorts flera olika versioner tidigare: Cecil B DeMilles stumfilmsepos från 20-talet och mastodont-remaken med färg och ljud från 1956 med Charlton Heston i huvudrollen (vars tolkning skapat en sinnebild av Mose gestalt för flera generationer!). Modernare versioner är Kieslowskis kontextualiserade kortfilmssamling, ”Dekalogen”, med en existentiell twist i 1980-talets Polen. Och en satirvariant, ”Budorden”, om den kille som gör tvärtom – sitt bästa att försöka bryta vartenda ett av buden. Flera av dessa filmer har jag skrivit om tidigare. Men det har alltså kommit en version för 2000-talet som liksom de övriga har både sina styrkor och skavanker.
Överlag känns 2000-talsversionen ganska fräsch och annorlunda men behåller samtidigt en traditionell struktur och ton. Ingen from åskådare ska behöva reta upp sig trots att vissa aspekter får en att fundera ett varv till. Naturligtvis pratar man engelska men märkligt nog återfinns inte jättemånga kända ansikten i rollerna (vilket är brukligt i denna typ bibelproduktioner). Rätt skönt att för en gångs skull slippa gissa ”who’s who” i rollistan.
Nytt för denna gång är modern CGI-teknik som generellt är helt ok, t ex när Röda havet delar sig likt en tsunami. Och den stora frågan: Moses då? Ja, han ser ut som en tidig Jesus men han framför rätt moderniserade frågeställningar. Han predikar vänskap över etniska och religiösa gränser. Och hur långt kan man gå för att lyda Gud? Kan Gud bryta sina egna lagar? Ja, manusförfattarna tillåter sig en resonerande Moses med tankar som fyller ut Bibelns gap.
Denna Emmy-nominerade TV-film upplever jag i slutändan som värdig och trogen originaltexten (det kunde gått till så här) utan att vara högtravande som vissa föregångare. Den berör också en hel del nutidsaktuella frågor. Gott så.
Carl-Johan R Freed