Frankrike/Polen m fl, Regi: Roman Polanski (Noble)
Absurda lägehetssamtal grannar emellan
En DVD-shop på nätet klassificerar detta som ”komedi”. Tja, varför inte – mycket svart sådan i så fall. Och sannerligen inte i var mans smak. Som alltid, vill jag påstå när det gäller Polanski – denne originelle men ofta uppseendeväckande filmmakare.
”Carnage” är en filmatisering av Yasmin Rezas pjäs. Ett kammardrama som utspelar sig under några timmar i en lägenhet i New York. Ett par i övre medelklassen knackar på hos sina grannar. Deras son har nämligen fått stryk av grannpojken. Nu ska här på ett vuxet, förnuftigt sätt redas ut så att inga känslor är sårade. Hur det går? Självklart åt skogen.
Undertryckta känslor och frustrationer, ja allsköns elände under den civiliserade ytan kommer upp i dagsljuset och ventileras. Visst är det pratigt, och kanske också en aning konstlat. För vem beter sig så här? Eller – kanske det är just DET som berör? Vi skulle nog alla vilja knacka på hos grannen och säga ett sanningens ord. (Fast Svensson föredrar hellre att ringa störningsjouren alternativt skicka en besk insändare till lokaltidningen!). Det kan inte hjälpas, men jag finner ”Carnage” oerhört underhållande. Parens verbala tennismatcher är skojiga i all sin futtighet. Och som vanligt formligen älskar jag Kate Winslets insats.
Om jag ska avsluta med några ord på vägen och en from tolkning, så kan man ju önska att barnen (som vi ju benämner ”framtidshoppet”) inte tar efter sina föräldrar när de beter sig så här. Finns det chans att de, likt moderna motsvarigheter till Noa, startar om efter syndafloden? För nog är det smått patetiskt när vuxna människor i 30-40-årsåldern inte bearbetat sina liv utan gör allt för att låta en polerad fasad dölja skavankerna. Å andra sidan kan en katarsis likt den i ”Carnage” erbjuda rening och förnyelse, om än senkommet. Jag väljer ändå att tro på morgondagens barn. Och mycket riktigt, Polanski låter filmen tona ut i harmoni och skratt just på lekplatsen där barnen tidigare lekt.
Carl-Johan R Freed