Sverige 2010, Regi: Johan Brisinger (SF)
Änglar – finns dom 2010?
Lite i liknande stil som sorgebearbetningsdramat ”Underbara älskade”, också den av samme regissör. Michael Nyqvist och Izabella Scorupco spelar medelklassparet som riskerar att förlora sin son efter en olycka. Men så dyker helt oväntat en okänd man upp. Han råkar veta mycket om familjen och säger sig kunna hjälpa dem…
Hmm. I sina sämsta stunder vätter filmen åt new age och anti-vetenskap. Den tenderar då att bli luddig och flummig. Och lite larvigt romantiskt blir det när vår ängel – om han nu är det – talar franska på det där spirituella viset. Kan möjligen försonas av att ”huvudängeln” talar torr engelska…
Men det ska också sägas att Brisinger gång på gång styr upp det sentimentala och otroliga med ganska säker hand. Samtidigt låter han mysteriet få finnas där utan att allt måste förklaras. Hör jag ekon från Charles Dickens ”Julsaga” om Mr Scrooge?
Därmed kan man också välja att se ”Änglavakt” från en mer traditionelllt kristen sida. Klassiska änglahistorier, en osynlig hand och Guds försyn som vill lära oss något. Denna aspekt förstärks av rollfigurernas namn som – likt Gamla testamentets gestalter – säger något om deras karaktär eller erfarenheter. Ernst = den allvarlige som söker Svaret, Cecilia = den blinda som inte vill se sanningen i vitögat men som helgonen måste våga gå i tro, Alexander = försvarare (av tron?).
Ja, visst går det att läsa in en del här men man får akta sig för att pressa in för mycket i tolkningen. Jag är nämligen inte övertygad om att Brisinger gör filmen utifrån en kristen kontext – snarare en allmänt hållen andlig bakgrundsfond där kristen tro givetvis påverkar.
I slutändan en ganska sevärd historia som inte svarar på alla frågorna. Somliga recensenter retade sig på filmen, bl a det man benämnde som ”skyll-dig-själv-om-du-inte-tror-teologin”. Så ser inte jag det, även om dramaturgin blir väl banal ibland. Och jag är något frågande gentemot ”Våga tro, våga släppa taget”-tanken. Tro på vad? Och vem tar emot när man faller?
Förlåt att jag till sist gör en ”spoiler” – dvs avslöjar för mycket av handlingen – men det ÄR befriande med en svensk dramafilm som för en gångs skull slutar hyfsat lyckligt!
Carl-Johan R Freed