127 Hours, USA 2010, Regi: Danny Boyle (SF)
Klaustrofobisk kamp mot klockan
En tät historia som bygger på verkliga händelser. Varning utfärdas direkt – detta är inget för dem med klaustrofobi eller om man inte tål blodiga slutscener. Engelsmannen Doyle ligger bakom filmen. Han har en förmåga att förflytta en universell berättelse in i en specifik social eller kulturell kontext. Så har han gjort i ett flertal filmer ur olika genrer: t ex ”The Beach” och ”Slumdog Millionaire”.
En ung man beger sig ut i amerikanska ödemarken på en cykeltur utan att berätta när, var och hur. Naturligvis hamnar han rakt ner i en klippskreva som han inte kan komma upp ur. Där börjar en kamp mot klockan (notera filmtiteln!). Sorry, jag kan inte hjälpa det men finner premissen dum (hur sann den är) och tycker till en början att killen får skylla sig själv. Men – efter ett tag köper jag de givna förutsättningarna och minns att detta utspelas i tid då gemene man inte hade mobil till hands. Till slut sugs man in i historien om Aron Ralston som bevisligen överlevde.
James Franco spelar bra trots att det nästan bara är han och klippan i bild mestadelen av tiden. Men regissören finner ut finurliga lösningar för att variera handlingen genom att skildra överlevnadsinstinktens klurighet och uppfinningsrikedom. Och nog tycker jag också att Boyle även anspelar en aning på Jona-temat (utan att Gud direkt berörs). Alternativt Job, som också ödmjukas innan miraklet sker. Eller så landar sensmoralen helt enkelt i den rätt simpla maximen ”Funkar inte mobilen, skriv åtminstone en hederlig, gammeldags lapp och säg var du befinner dig”…
Carl-Johan R Freed