USA 2005, Regi: James Mangold (20th Century Fox)
Ett förvandlat liv!
På temat ”Upprättelse” kan nämnas många spännande som skildrar förtryckta eller fallna människor som får en andra chans till ett upprättat liv. ”Walk the Line” är en sådan film. Den signalerar en tydlig livsförvandling utifrån ett kristet tolkningsmönster.
Filmen baseras bl a på countrysångaren Johnny Cashs självbiografi. Enligt den traditionella dramaturgin för biografier vår vi följa huvudpersonens uppväxt, genombrott, vägen utför och till slut den efterlängtade comebacken. Ett nav i berättelsen är hustrun, June Carter Cash, som blir Johnnys mänskliga räddning och som även rent bokstavligt leder honom åter in på sin barndoms frälsningsväg. ”Walk the Line” centreras alltså kring paret Cashs väg tillbaka efter motgångar och deras upprättelse som artister och människor. Där någonstans slutar filmen. Men vi kan inte låta bli att fundera kring andra alternativa och möjliga vinklingar. Exempelvis hade det varit intressant att behandla perioden på 1970- och 80-talet, ett slags ”mellanperiod”, när Johnny & June knappast var som mest ”inne”. Eller 1990-och 2000-talet då Johnny Cash fick uppleva ett enormt uppsving i sin karriär (innan båda två dog med några månaders mellanrum 2003).
Klassiska framgångssagor som denna är nästan alltid förutsägbara i sin uppbyggnad. Det inger publiken viss trygghet; vi VET att grabben från underklassen kommer att slå sig fram mot alla odds, vi VET att han kommer att lyckas. Men vi VET också att han en sista gång kommer att möta en rejäl motgång innan han når toppen, ja vi VET att han till slut kommer att vinna den totala slutsegern. I princip följer ”Walk the Line” den här modellen. Men i det här fallet VET vi också att det som berättas är äkta och verkligt – det är en självupplevd verklighet, inte något som slipade manusförfattare från Hollywood har knåpat ihop. En viktig garant för detta är sonen som står som medproducent för filmen.
Det man slås av när man ser filmen är huvudsakligen två saker: Dels Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon (Oscarsbelönad!) som gör fantastiska insatser som paret Cash. Man TROR på dem – ja, man t o m luras att tro på dem rent musikaliskt även om de inte håller fullt ut. Skickligt! Och dels har det med parets berömda omvändelse att göra. Denna är mer antydd än direkt uttalad genom att June tar Johnnys hand och leder in honom i en baptistkyrka. Men det räcker. Det kan snarast vara befriande att allt inte behöver förklaras i det oändliga; tron på Gud behöver inte alltid framställas in i minsta detalj för att publiken ska förstå. Alla som har det minsta hum om June & Johnny Cash vet vilken förändring som inträdde och vilka tydliga effekter tron skulle få i deras liv och karriär. Ja, även om parets kristna tro inte står i tydligt fokus i filmen finns Gudsupplevelsen med som en röd tråd genom hela filmen. Även titeln – hämtad från en av Johnnys mest kända succéer – kan ju tolkas i den riktningen… En ”evangelisationsfilm” kan alltså se ut på flera sätt; ”Walk the Line” är en subtil men talande sådan! Johnny återvänder till sin barndoms trygga tro där mamman stod som en garant för Guds nåd. Och visst är det väl närmast en händelse som ser ut som en tanke att Johnnys sista CD blev ”My Mother’s Hymn Book” – en hyllning till de gamla väckelsesånger modern brukade sjunga på bomullsfälten.
Om man bara ska välja ETT beskrivande ord om filmen väljer vi ”Upprättelse”. Johnny Cashs liv är nämligen en enda lång berättelse om att ständigt få en andra chans, att ta den och vila i Guds nåd. Och Ingela hälsar särskilt: ”Walk the Line” rekommenderas som ett filmtips från en fängelsepastor till en annan!
Ingela & Carl-Johan Freed