Storbr 2008, Regi: Michael Offer (HBO)
En Jesus-film till
Nej, ”The Passion” är ingen ny ”Mel Gibson”-historia utan en mindre känd miniserie för TV som släppts som långfilm på DVD. I grunden är denna version trogen Bibeln och följer i stort även de klassiska filmatiseringarna (i alla fall vad gäller miljöer, känsla och stil).
Men på flera punkter skiljer den sig. Särskilt möter vi ett antal särpräglade gestaltningar av de kända karaktärerna. Det tar t ex sin tid att acceptera Jesus-porträttet – en gestaltning som jag till en början tycker är rätt blek men som jag efter ett tag tar till mig och konstaterar att det nog mest handlar om att det är ”annorlunda” än jag är van vid. Jesus talar inte som han ”brukar”, ser inte ut ”som vanligt” osv (snarare är det några av lärjungarna som ”påminner” om den Jesus vi vant oss vid i filmhistorien).
Ett annat uttryck för denna ”nyordning” är de varierande brittiska accenter som hörs. Enligt uppgift ska detta signalera att även dåtida personer kom från mångkulturella miljöer. Intressant drag, måste jag säga – och skönt att slippa ”upper class English” eller den sedvanliga formen av gammaldags engelska som ansetts värdig och passande religiösa filmer.
Vidare möter oss nyanserade personporträtt – ibland t o m utmanande mot gängse tradition. Jag gillar det politiskt korrekta draget att låta Josef från Arimateia vara en inte alltför gammal, färgad man. Det är också berömvärt att man inte kontrakterat några stjärnor utan ”nöjt” sig med okända och några få halvkända aktörer i rollerna. Bra, för detta tar inte fokus från historien som det lätt blir när vi i publiken sitter och funderar på ”Who’s who?” genom att pricka in X antal kändisar i bibliska roller.
Vad gäller själva bibeltolkningen återfinner vi några nya, moderniserade utsagor av evangelierna. Men jag skulle vilja hävda att detta mer är en kontextualisering än uppseendeväckande nytolkningar som hos Scorsese i ”The Last Temptation of Christ” eller Webbers ”Jesus Christ Superstar”. Avrättningen på korset berör mig på ett speciellt sätt. Den är inte våldsamt blodig men känslomässigt stark och med en sällan skådad närvaro av skådespelarna. Något av denna upplevelse dröjer sig sedan kvar vid uppståndelsen. Faktiskt är avsnittet runt korsfästelsen i all sin enkelhet en höjdpunkt i filmen och en av de bättre versionerna av just Golgata-händelsen. Däremot är filmen blekare i början innan man kommit in i den.
”The Passion” är ca tre timmar lång och kan med fördel delas upp i två eller flera avsnitt. Passar som långfilm hemma men också i kyrkans undervisning och förkunnelse om man delar upp den i sjok. Då är det lämpligt att det finns kapitelindelning i menyn på discen som sammanfaller med väsentliga bibelhändelser. Man kan se ”Passion” som ett alternativ eller komplement till andra filmer som den klassiska påskserien från 70-talet, Jesus-filmen från -78 samt nyare versioner från 1990-talet som visats i TV4:s helgmatinéer. Den går att hyra i välsorterade DVD-butiker. Slutligen; somliga kristna kan kanske känna sig aningen ambivalenta kring de mer ovana inslagen – jag med. Men i stort har vi här ett trevligt inslag på Jesusfilm-marknaden!
Carl-Johan R Freed