USA 2004, Regi: Mel Gibson (Scanbox)
Evangelium enligt Mel
Den mest omdebatterade filmen vintern 2004 – alla kategorier! Denna för året helt nyproducerade, amerikanska Jesus-film har också visat sig bli en av säsongens mest framgångsrika – och den absolut mest inkomstbringande Jesus-filmen genom historien. Så till den grad att man – även i Sverige – börjar tala om religionens återkomst.
Rent tekniskt är den välgjord, trots att den är inspelad i Italien (och inte Nordafrika där de flesta bibelfilmer görs). Överlag är skådespelarinsatserna bra. Dock är Jim Caviezel som spelar Jesus något blek ibland; man lär s a s aldrig riktigt känna honom, vilket lätt leder till att vi i publiken inte riktigt förmår känna den absoluta och fulla sympati med filmens ”hjälte” som vi borde eller skulle önska (Å andra sidan: Hur mycket kan man göra av en ständigt plågad och lidande Jesus-gestalt?). Men många okända ansikten bär ändå upp filmen i mindre roller och det är mycket effektfullt när enbart latin och arameiska talas. Skönt att slippa den sedvanligt engelskspråkige Jesus!
När det gäller handlingen får vi följa Jesu sista dygn från Getsemane och framåt. Redan tidigt frågar man sig hur regissören ska klara av att i dryga två timmar berätta en så välkänd historia som utspelar sig på mindre än ett dygn och som alla vet slutet på (!). Men det fungerar! Gibson väver samman de fyra evangelierna men utgår ändå tydligt från Johannes version. Under Via Dolorosa-vandringen mot Golgata använder han flashback-tekniken för att skildra episoder från Jesu liv och undervisning. Smart! I stort sett är filmen trogen det bibliska materialet. Vissa detaljer är väl mer eller mindre uppdiktade för att filmen ska få ett djup eller hållas samman. Exempelvis följer djävulen händelseförloppet som en ständigt osalig skugga.
Men så har vi då frågor kring teologi och den massiva kritik som filmen fått utstå. Låt oss börja med teologin! Det må vara hänt att här finns katoliserande tendenser. Men i stort är den bibeltrogen samtidigt som Gibson vågar visa viss självständighet parat med vissa poetiska anslag i foto, musik och dramaturgi. Den är både djärv och traditionell samtidigt, både pietetsfull och vågad! Och varför måste Jesus-filmer alltid utgå från västerländsk, protestantisk vinkel?
Att filmen skulle vara antisemitisk är nonsens! Även evangelierna kan missbrukas för sådana syften. Det känns som om detta är bara ett av många kritiska argument för att inte behöva ta till sig evangeliets sanning, inte minst från kulturradikaler och vänsterintellektuella. De judiska översteprästerna driver på processen, JA. Men romarna framställs som vettlösa odjur, folket faller offer för hysterisk pöbelmentalitet, lärjungarna är fegisar – och visst är det regissör Gibsons hand som driver in första spiken i Jesu kropp. Med andra ord: vi är ALLA medskyldiga till korsfästelsen! Intressant att notera är att de enda som porträtteras positivt är de empatiska kvinnorna – en feministisk vink, månne? När männen käbblar och misshandlar, ägnar kvinnorna sig åt kärlekshandlingar i Jesu anda!
Från kristet håll har man skjutit in sig på kritik mot våldet. Men faktum är att första timmen är mycket oskyldig. Korsfästelsen är knappast hellre ”råare” än vanligt. Dock är de romerska soldaternas prygling onödigt sadistisk, utdragen och troligen inte heller helt sanningsenlig. Tyvärr hamnar också uppståndelsen i skymundan för allt lidande och blodsspillan. Men som helhet betraktat kan man inte annat än beundra Gibsons intention att söka skildra betydelsen av Jesu blod, offer och död på korset – något som kyrkans folk så ofta misslyckats med. Speciellt i en tid då liberal, humanistisk kristendom nöjer sig med en snäll bokmärkes-Jesus och då karismatiska falanger vill ha seger och härlighet mest hela tiden. Ett nödvändigt korrektiv. Bravo!
Sammanfattningsvis: ”The Passion of the Christ” kommer inte att passa envar kristen i smaken. Men låt oss nu inte gnälla när vi äntligen fått en möjlighet att nå ut till världen med världens egna medel. Det är självklart att en film som ”The Passion” väcker ont blod i politiskt korrekta kultursammanhang – hur vågar Gibson göra en OKRITISK Jesus-film som vägrar att profanera Mästaren? Tyvärr faller somliga kristna in i samma trall; de kan helt enkelt inte acceptera en film som är så oerhört radikal och gripande. Visst måste vi diskutera filmens problematik men inte fastna i problemen utan hitta samtalspunkter med omvärlden. Kampanjer får gärna understödja filmen men viktigare är ändå att den faktiskt får stå för sig själv i kombination med det personliga mötet mellan kristna och sökare. Mel Gibson har vittnat om att den Helige Ande verkade under inspelningen. Låt oss hoppas och tro att Anden får fortsätta göra det i biograferna och senare framför videon och DVD:n – trots filmens brister och tillkortakommanden!
Carl-Johan R Freed