Australien 2001, Regi: Mark Joffe (Universal)
En modern version av teodicé-frågan
En vanlig man ur den australiensiska medelklassen lever sitt liv precis som vanligt. Men så börjar det inträffa saker, oförutsedda och inte speciellt angenäma – som att träffas av blixten till exempel. Mannen börjar undra varför allt detta händer honom och vänder sig till sist till försäkringsbolagen. Men de försöker slippa undan genom att hänvisa till klausulen ”Act of God” (eller force majeure på svenska). Allt han varit med om kan klassas som tillfälligheter, händelser som han, och absolut inte försäkringsbolagen, inte kunnat förutse. Alltså kan dessa missöden inte klassas som giltiga skäl för penningutbetalningar. Eftersom klausulen (på engelska) hänvisar till Gud bestämmer sig mannen för att till slut stämma Honom. Men hur kan man gå till doms med någon som man inte kan se? Här måste försäkringsbolagen förklara sig, och inte minst – kyrkan…
På komedihyllan kan man finna denna australiensiska dramakomedi. Ingen känd film här precis men en stor hit i hemlandet. En minst sagt udda liten film med i huvudsak okända aktörer. Filmtekniskt förmedlar den en annorlunda känsla; den är gjord på ett litet ovanligt sätt (Kanske är det mest den australiensiska atmosfären som gör sig påmind, en anglosaxisk miljö som påminner om den hollywood-amerikanska men som i själva verket inte är det?!).
Det är ingen perfekt film men om man skrapar lite på ytan så är det inget annat än en intressant och modern form av teodicéproblemet – hur kan Gud vara både allsmäktig och allt genom god när världen ser ut som den gör? Mannen ställer med rätta dessa frågor även om man i och för sig kan fundera på om hans problem inte är mer av västvärldens lyxproblem än uttryck för ren och skär ondska?! Men han har i princip rätt; om Gud tillåter saker och ting att ske måste ju Gud också hållas ansvarig för dessa händelser (speciellt som man inte alltid kan skylla på människans fria vilja; t ex har mannen inte själv valt allt han utsätts för).
Men filmen är också en kritik mot ansvarslöshet och girighet; försäkringsbolagen försöker alltså slippa undan ansvar genom att hänvisa till en gammal paragraf som ingen tar på allvar i det sekulariserade, moderna samhället. Dessutom blir det ett tillfälle för kyrkan och dess tjänare att tänka till: Vem tror man på? Varför har man vissa dogmer? Vad händer när kyrkans folk lierar sig i oheliga allianser med kapitalism, ett gudlöst samhälle, osv?
För den som undrar kan jag säga att kritiken mynnar ut i en apologi, ett slags kristendomsförsvar. I en vacker men nästan övertydlig scen i en domstol blir tittarna upplysta. Guds ära räddas, försäkringsbolagen och kyrkan har lärt sig en läxa – och människans fria vilja kan brukas för att upptäcka kärleken och livets mening trots alla tråkiga omständigheter.
”The Man Who Sued God” är som sagt inte helt perfekt. Men annorlunda, småkul, klurig. Den ställer viktiga frågor på sin spets om hur teodicéproblemet kan kläs i modern kulturdräkt och hur ett möjligt svar kan se ut!
Carl-Johan R Freed