The King’s Speech

Storbr 2010, Regi: Tom Hooper (SF)

Växer in i oönskad roll

Efter att kung Georg V dött och kung Edvard VIII abdikerat står prins Albert på tur att ta över den engelska tronen som kung Georg VI. Den nye kungen har dock ett stort problem; han lider av svår stamning och drar sig för offentliga framträdanden. Men med ett nytt världskrig som hotar att bryta ut behöver England mer än någonsin en stark och tydlig ledare. När läkare misslyckas med att hjälpa kungen kontaktar hans hustru, den blivande drottningen, en talspecialist…

En klassisk, historisk dramafilm där vi förflyttas bakåt i tiden då folk gick klädda i lustiga kläder och talade stolpigt. Ja, det var min tanke när denna Oscars-snackis kom på tal. Men mina farhågor besannades inte. Gestaltningen är inte högtravande, svår, stel eller tråkig. Tvärtom, det är en mycket levande och engagerande berättelse. Vi serveras inte så mycket en historielektion från England som en personteckning av en ledare som tvingas växa in i roll han inte själv valt.

Jag kommer osökt att tänka på vår egen svenska kung… Det är också nära till hands att dra paralleller till ledare generellt. Eller varför inte pastorer, talare och förkunnare som även de kan kämpa med dyslexi, osäkerhet eller rampfeber (för att ta ett par exempel). Sin vana trogen gör naturligtvis Colin Firth en mästerlig insats som den allt annat än talföre monarken.

Carl-Johan R Freed