Sp/Storbr 2012, Regi: Juan Antonio Bayona (Nordisk film)
Plågsamt realistiskt om tsunamikatatrofen
En vanlig brittisk familj spenderar julhelgen 2004 i Thailand. Den minnesgode kommer ihåg att det var då tsunamin svämmade över kusterna… Som åskådare kastas vi nästan direkt in i stormens öga. Familjen hinner knappt sätta igång sitt julfirande förrän hela livet ligger i spillror när den första vågen har dragit in. Resten av filmen följer vi de olika familjemedlemmarna som splittrade av vattenmassorna nu desperat söker varandra.
Historien bygger på verkliga händelser och det mirakulösa faktum att hela familjen överlevde för att till slut återförenas. Poängen här är alltså inte att hålla tittarna på halster huruvida alla klarade sig utan skildringen hur man överlevde ovissheten och pendlandet mellan hopp och förtvivlan. Skickligt gjort drama på alla plan. Och rent tekniskt – hur har man filmat detta? Detta måste ha varit CGI-teknik inblandat men av detta knappt ett spår.
Tematiskt är det en hoppfull film mitt i allt elände och betoningen ligger snarast på medmänsklighet, en obändig tro och hoppet som det sista som överger människan. Å andra sidan kan jag som åskådare inte helt skaka av mig den större verkligheten – alla dessa familjer som inte fick uppleva något mirakel, all outsäglig smärta och saknad. Men samtidigt försöker jag intala mig att filmmakare inte alltid måste påtala det mest förskräckliga. Varför inte också våga lyfta fram det lilla undret, storheten i det lilla? Som någon vis person sagt: Jag kan inte förändra hela världen, men jag kan förändra världen för en person och det är stort. Att åtminstone EN enda familj fick återse varandra är något vidunderligt!
Carl-Johan R Freed