USA 2010, Regi: The Hughes brothers (Sony)
Otaliga bibelreferenser
I en postapokalyptisk ödemark är en man på väg med en omtalad bok i handen – en bok som många vill åt. Kan den återupprätta människosläktet? Ska boken falla i orätta händer?
Denna udda film bär på många referenser till tidigare alster i genren. För den som vill finns här också otaliga bibelreferenser och -parafraser. Denzel Washington spelar huvudrollen som Eli och han är ju omvittnat kristen privat (pingstvän). Huvudkaraktärens person och namn, ”Eli”, inrymmer en dubbeltydighet eftersom detta också kan vara en direkt referens till det hebreiska Gudsnamnet. Elis uppgift är att rädda Guds bok för omvärlden. Och det visar sig vara just Bibeln som ska skyddas.
Detta har blivit något av en kultfilm på kort tid och diskussionens vågor har gått höga. En tråd på nätet är huruvida filmmakarna förespråkar en pluralistisk religiös syn (Bibelns ord verkar bara vara en av flera likvärdiga religiösa berättelser). En del menar vidare att filmen har ett anti-religiöst budskap: Det är religiösa urkunder som startade alla krigen och dessa borde till sist låsas in på Alcatraz för att skydda snarare än fortsätta ”vägleda” kommande generationer. Ett tredje perspektiv är ett feministiskt; efter Eli kommer en kvinnlig efterträdare som fortsätter räddningsaktionen (något männen inte klarade av det). Ytterligare en tolkning är att Washington’s rollfigur blir muslim i slutändan. Han utför en ritual då han rakar sitt huvud och klär sig i vitt mot filmens slut. Kan detta ses som en försoning mellan det ”kristna” USA och dess muslimska fiender?
Det finns visst fog för delar av alla dessa tolkningar anser jag. Men – ingen inrymmer nödvändigtvis hela sanningen. Som så ofta vad gäller komplext filmmakeri kan flera lager av symboler leda till multipla tolkningar. Sammantaget behöver dessa inte forma en fullständig allegori utan mer likna en ädelsten med många prismer. Man kan t ex lika gärna se tecken på att den kristna tron som segrar i slutstriden. Bibeln placeras ju tydligt i mitten av böckerna (= Guds ord är centralt och kan inte vara ”komplett” förrän det erkänns sin rättmätiga plats). Våldsmännen som går över lik för att få tag i Boken. Är inte detta en drastisk – om än något överdriven – bild av frälsningssökandet och att trakta efter Guds ord? Eller varför inte se hela Elis resa som en bild av lärjungaskapet i Jesu efterföljd? En resa som måste fortsätta generationerna igenom i våra försök att bygga upp en ny värld i väntan på Guds rikes slutliga genombrott. Vidare kan Elis ritualer mycket väl anspela på klassiska kristna munkideal.
Ja, det spelar stor roll vilket grundperspektiv man har har när man går in i filmen – och vilken tolking som sedan befästs när man går ut från den! Oavsett ”ingång” är Eli-gestalten mycket av en frälsare med flera Messias-komplex. Det är mycket medvetet gjort och Denzel Washington spelar övertygande som alltid. Tonen är inte så bombastiskt som det kan vara i slika filmer. Ja, ibland känns det nästan som ett oväntat antiklimax utan bomber och granater i parti och minut. Därtill suggestiv musik.
Visst är det våldsamt gång efter annan – om än inte blodbad, tack för det! Våldet går väl knappast att undvika i amerikansk Hollywood-film. Men det vore skönt att någon gång uppleva en frälsare utan blod på sina händer…
En annan fundering jag har rör den konventionella skildringen av apokalypsen. Effekterna av katastrofen porträtteras som de alltid gjort. Nog blir det på gränsen till patetiskt med rök, starkt motljus och damm överallt. Och varför är man alltid antingen i öknen eller i öde storstäder? Finns inga andra sorters landskap kvar? Och hur orkar de överhuvudtaget överleva? Vad har man för mål när inget finns kvar? Vi ser aldrig någon äta eller dricka – hur klarar de sig?
(Varning! Läs inte vidare om du vill vänta med att veta hur det går…). Trots mörka toner så slutar ”The Book of Eli” relativt lyckligt. Boken sälls till sist in i det heliga biblioteket mitt mellan den judiska Toran och muslimska Koranen – och alla de heliga skrifterna som ska bevaras till eftervärlden. Dock finns några andra delar av slutklämmen som gjorde att jag kände mig lite snopen. Se själva och bedöm filmens slut.
Regi-bröderna Hughes ligger bakom ”Matrix”-trilogin och så även den här. Men till ”Matrix”-nivån når de inte här trots s k ”cult following” av filmen i somliga kretsar.
Carl-Johan R Freed