USA/Tyskland/Israel 2000, Regi: Jonas McCord (Egmont)
Funnen: Jesus kropp?
Antonio Banderas spelar en katolsk präst som får ett mycket prekärt uppdrag. I Vatikanen ryktas det nämligen att arkeologer har funnit en mystisk grav under sina utgrävningar i Jerusalem. Det verkar inte vara vilken grav som helst – ryktet säger nämligen att graven tillhör en viss Jesus från Nasaret. Prästen beger sig till den israeliska huvudstaden för att ta reda på fakta. Inte bara kyrkans makt står på spel, utan hela fundamentet för en världsreligion. Han inser snart att inte bara kristna företrädare är intresserade av fyndet; även judiska och muslimska intressenter dyker upp…
Skumt? Ja, det var min första reaktion också. Jag trodde att vi här hade en halvockult rysare med kristendomsfientliga inslag och – suck och stön – Antonio Banderas som något slags ”Exorcisten”-liknande präst. Men så icke! Visst, det är ingen lysande film. Intrigen är ibland rätt konstig, skådespeleriet ojämnt och själva känslan lite lågbudget. Men något fängslar från första stund.
Först och främst är själva idén och upplägget intresseväckande – vad skulle hända om Jesu kropp verkligen skulle hittas? Filmen analyserar rätt när den hävdar att inte bara kristendomen skulle skakas i sina grundvalar, systerreligionerna judendomen och islam skulle också dras in i skeendet – och sedan har vi ett politiskt kaos utan dess like världen över, ja kanske ett fullskaligt religionskrig på alla fronter.
För det andra är frågorna filmen ställer om trons grunder väsentliga. Måste vi ha bevis? Eller tror vi ändå? Skulle vi kunna tro även om vi blir bevisade om trons motsats då våra dogmer blir ett falsarium? Å andra sidan, kan – eller måste – man bli överbevisad om trons sanning efter att godtagbara och rimliga bevis presenterats?
Här och där hemfaller filmen åt de sedvanliga thriller- och actionelementen, rätt taffliga dessutom. Internationella samproduktioner har en fallenhet för plottrighet i sitt hopkok av allt för många olika aktörer, producenter som lagt sig i för ofta osv. Men jag är förvånad över att filmen är så pass bra och effektiv som den trots allt är. Banderas gör sig riktigt bra. T o m något inramande bibelord om att ”Saliga de som inte har sett men tror ändå” passar in. Och hur har man klarat av / fått tilltstånd att filma på plats, dvs i verklighetens Jerusalem?
Till sist: Jag misstänker att katolska kyrkan eller någon annan intressent i smyg står bakom som finansiärer?! Annars hade väl knappast slutet varit så ”tillrättalagt”, ja överhuvudtaget så ”kristendomsvänligt” i samma andetag som tvivlet och kritiken får sig en törn. Eller har jag fel?
Carl-Johan R Freed