USA 2001, Regi: Henry Bean (Scanbox)
Att förneka eller förlikas med sin bakgrund?
Danny är en ung och arg nynazist som brinner för att lyncha alla judar eftersom han anser att de är roten till ondskan i världen. Han är en intelligent och vältalig ung student, egenskaper som snabbt fört honom uppåt i hierarkin. Men Danny bär på en hemlighet – han är själv av judiskt ursprung. Ett arv som han jobbar hårt för att dölja. Men ju mer han hatar och ju fler komplexa antisemitiska teorier han kommer upp med, desto mer tvivlar han på sin sak…
Jag tycker mig skönja liknande paralleller till såväl nynazistiska kretsar i Sverige som bland vissa debattörer i Israel/Palestina-frågan. Oavsett religiös-politisk hållning, så är det stundtals uppenbart att man inte gjort upp och förlikat sig med sitt eget förflutna. Men detta drama är inte bara en diskussion kring den judiska identiteten och historien. Vi kan se en liknande ambivalens och många paralleller till kristen tro. Otaliga är de litterära uppgörelserna från ”Guds barnbarn”. Ändå konstaterar många att man fortsätter att göra eller leva utifrån sin tro fastän man inte längre tror. Precis som de många ateistiska judarna håller man fast vid traditioner, etik, historiska markörer, musik osv.
Någon sa: Det fanns en gång en rabbin som var fast på en öde ö. Där byggde han två synagogor: en att be i och en att aldrig sätta sin fot i. Denna ambivalens kännetecknar också vår huvudperson. Danny balanserar farligt mellan mellan att förneka sin egen existens och att förlika sig med sin uppväxt och religion. Han slits mellan två världar men är samtidigt på väg rakt ner i avgrunden.
Jag kommer också till att tänka på det psykologiska fenomen då man ivrigt kritiserar dem man själv är lik och just därför rädd för att sammanblandas med. Samtidigt vill jag understryka att vi bör akta oss för tvärsäkra tolkningar. Bara Gud vet vad som djupast finns i en människa. Det är viktigt att kristna – trots de egna bristerna – ändå i ödmjukhet och med självinsikt vågar peka på det som är fel i samhället. Istället väljer många att tystna eller gömma sig bakom floskler som ”Vi är alla lika goda kålsupare” eller ”Vem är jag att döma?”. Det kan tyckas ödmjukt, men en sådan hållning hjälper ingen i slutändan. Vi måste våga spjärna emot – i vårt eget såväl som i andras liv.
Slutligen varnar jag för starka scener i detta starka drama i kölvattnet efter den ännu mer omtalade ”Amerian History X” (se gärna och jämför – och ta varning!). Men samtidigt ska det sägas att filmen håller uppe tittarens uppmärksamhet hela vägen, vilket inte minst är Ryan Goslings förtjänst.
Carl-Johan R Freed