Sverige 2017, Regi: Hannes Holm (Nordisk film)
Bitterljuvt biografidrama
Bitterljuvt biografidrama av habile Holm i regissörsstolen (han har ju också gjort bl.a. ”En man som heter Ove”). Som titeln antyder behandlar filmen Ted Gärdestads liv. Det är upplagt efter klassisk berättarmodell ungefär som filmen om ”Monica Z”. En stjärnas ganska enkla bakgrund, typ arbetar/medelklass, och hur denne mot alla odds slår genom och slutligen fallet. I Teds fall följt av en comeback och försök till försoning – men vi kommer inte från det oundvikligt tragiska slutet som vi så alla väl känner till.
Historien är välkänd och brodern Kenneth har tidigare i sin biografi ”Jag vill ha en egen måne” berättat om sin älskade bror. Allt börjar i ljusa toner med glädje och musik under det tidiga 70-talet. Extra roligt att se tidstypisk scenografi samt porträtten av Stikkan och Abborna liksom kluriga birollsfigurer och familjen Ramel. Men det mörknar under andra halva av decenniet och det blir svårt att se när Ted får, vad vi idag skulle kalla panikångest, som utvecklas mot manier och tvångstankar och ren schizofreni. Sektåren som följer under 80-talet fördjupas dock inte nämnvärt. Till sist ser vi brödernas tappra försök att återvända till musiken en sista gång, innan Ted slutligen vandrar ut i ljuset medan musiken tonar ut.
Det är en lyckad och rik film på många sätt med många delar. ”Ted” blir en appell om att inte gå emot sitt innersta jag eller sitt samvete. En berättelse om musikens och kärlekens förlösande makt. Men också en varning för sekter och andliga rörelser som fångar upp sökande människor i sin vilsenhet och att vi måste ta såväl psykisk ohälsa som genuint existentiellt sökande på allvar. Och för oss i kyrkan blir det en påminnelse om att Kristus är den sanne Fridsfursten, den ende som genom sin Ande kan skapa bestående ro i själen.
Ja, det är rörande, tragiskt och gripande berättat men också livsbejakande – och inte minst fint att se den nära relationen mellan två bröder. Jag hoppas innerligt att Ted i slutet fick uppleva den frid han så frenetiskt sökte efter. Att han själv fick uppleva det han sjunger om i ”Sol, vind och vatten”: ”Det finns tid försoning innan dagen är slut”.
Carl-Johan R Freed