Fiddler on the Roof, USA 1971, Regi: Norman Jewison (Universal)
En viktig musikal med hjärna och hjärta!
En god vän till mig påtalade i samband med lanserandet av ”filmtips.nu” att ”Spelman på taket” saknades. Självklart ska denna film med i listan! Jag hade då inte sett den på många år och hade bara ett ganska vagt om än positivt minne. Så därför var det dags för en omtitt. Och ibland när de digitala tjänsterna visar sig bristfälliga är det tacksamt att second hand-hyllorna finns. Jag hittade nämligen ett fräscht, restaurerat exemplar.
”Spelman på taket” bygger på en berättelse av Sholom Aleichem som via flera upphovsmän plockades upp under 1960-talet och blev musikal. Sedan dess har otaliga teaterversioner gjorts men mycket fåtaliga filmatiseringar – ja, i stort är denna film från 1971 den enda reguljära spelfilmen (resterande är filmade teateruppsättningar). Gemene man i Sverige minns nog därför främst uppsättningar från teatrarna i landet. Ett av Jan Malmsjös stora ögonblick på scen har ju varit rollen som Tevje när han i svensk översättning sjunger ”Om jag hade pengar”.
Men nu skriver jag alltså om filmen. Vi förflyttas till Ryssland vid förra sekelskiftet. Det hörs ett muller från en kommande rysk revolution och då och då utbrott av antisemitism. Men när filmen börjar lever Tevje och hans familj i lycka och harmoni i den lilla fiktiva byn Anatevka. Gnabb om handel, giftermål och andra vardagsbekymmer växlar med judiska högtider, goda middagar och glada stunder på lokala krogen. Men de mörka molnen hopas och pogromerna aktualiseras ännu en gång. Den lokala ryska polismannen hintar om att han egentligen tycker att den judiska gemenskapen är både trevlig och skötsam men att han hört om kommande förflyttningar. Det står inte länge på förrän detta sätts i verket. Stanna eller gå? Vi får en föraning om kommande mycket större utrensningar några årtionden senare…
I denna musikal finns alltså ett djupt dramatiskt anslag. Man berättar om samförstånd och tolerans i de ryska byarna mellan olika etniska grupper. Det är också en verklighetstrogen skildring av fromt och folkligt judiskt liv (man hade vinnlagt sig att ligga så nära verkligheten som möjligt kring judisk vigsel och sederafton). Men det är också en mörk och sorglig skildring av hur antisemitismens ansikte gång på gång visar sitt fula tryne. I Bibeln läser vi om judarnas kamp i Daniels och Esters bok – ja, egentligen kan vi spåra rötterna ända tillbaka till Edens lustgård och ormen som inte tålde att en frälsare skulle utgå från Evas ättlingar. Genom hela den fortsatta historien har sedan judarna fått utstå spott och spe just för att de är – judar. Via den babyloniska fångenskapen, Jesu liv, medeltiden och kyrkans historia som t ex under den lutherska ortodoxin har judarna stått i skottgluggen. Vi är nu framme vid filmens tidiga 1900-tal och bara några årtionden senare möter oss ett faktum under nazitiden och andra världskriget: judarna ska utrotas. Efter krigsslutet och bildandet av staten Israel följde möjligen en tillfällig respit men de senaste årtiondena har vi sett hur antisemitismen återigen dyker upp där vi minst anar det. Det ”vaccinerade” Sverige tillåter öppet judehat på Malmös gator, politiker uttalar sig ibland lättvindigt om nynazism och en synagoga i Göteborg utsätts för hatbrott under förevändning att det handlar om Palestina-konflikten. Tack och lov finns motkrafter i ”Forum för levande historia”, Heidi Fried och andra förkämpar, Torgny Segerstedt-institutet och en del modiga ledare från olika politiska läger. Tack och lov också för att delar av kyrkan fortsatt stå fast vid att välsigna sina judiska syskon.
Se ”Spelman” för vad den är – en lång film och en god berättelse, snyggt filmad med ett tonat foto och härlig musikalmusik (”Sunrise, Sunset”, ”If I were a rich man” och Isaac Sterns vackra fiolspel). Inte att förglömma Topols höjdpunkt i karriären som Tevje. Men se den också som en viktig påminnelse – ”Om detta må ni fortsätta berätta!”. Kuriosa: Regissören Norman Jewison fick jobbet för att filmbolaget trodde att med slutledning av hans efternamn skulle han vara av judisk börd och därmed lämpad för jobbet. Så är inte fallet. Men han lyckades långt över förväntan att med stor respekt ta sig an verket – som till dags dato alltså undsluppit sämre remakes!
Carl-Johan R Freed