USA 2011, Regi: Sean McNamara (Sony)
Den sanna historien om Bethany Hamilton
Filmen i sin tur bygger på hennes självbiografiska bok. Hon är en surfande tjej på Hawaii som är mycket lovande och ett blivande proffs. En dag när hon ute på vågorna passar en tigerhaj på och biter av hennes arm. Som genom ett under överlever Bethany. Men nu följer kampen för att återvända till ett vardagsliv. Och – ska hon kunna surfa igen?
I sig ingen ovanlig story men det speciella med ”Soul Surfer” är att Bethany är kristen och att SF hakat på och visar filmen på utvalda biografer (innan DVD-släppet). Det har dröjt ett tag innan filmen kommit hit; filmen hade premiär 2011 och i Sverige kom den hit 2012. Men glädjande nog får kristet präglade filmer ofta distribution i vårt land numera. Detta tack vare mångfalden av bolag, olika kommunikationskanaler och den förhöjda kvalitén på dessa filmer. Ytterligare en betydande faktor är det allt vanligare förfarandet att med aktörer kända från den profana marknaden pusha för en kristen film i bredare publiklager. Ju mer bekanta för den stora publiken och desto mindre B-filmsaktiga desto bättre. Denna gången har man lyckats ordentligt vilket ytterligare skänker legitimitet åt filmen. Vi ser bl a duktiga Helen Hunt och Dennis Quaid som föräldrarna. Likaså kristna sångerskan Carrie Underwood som den något hyperaktiva ungdomspastorn.
Tiden då en troende publik endast hade en bibelfilm och något enstaka moraliskt ungdomsdrama att välja på, är förbi. Dock släpps filmerna nästan alltid direkt på DVD – sällan går de upp på vita duken. Bra gjort, SF denna gång att först låta filmen visas på bio! I USA var filmbolaget glatt överraskat över produktionens höga klass. Därför lät man filmen gå upp på 2000 biografer istället för planerade 200. I kristna led har både boken och filmen nått stor framgång och mig veterligen har många icke-kyrkvana också tagit del av Bethanys historia.
Och visst är det ovant – också för en troende recensent – att gå in på en vanlig svensk biograf och nästan direkt mötas av lovsång (i det här fallet Matt Redmans ”Blessed be Your name”). I början känner jag att det ligger ett slags amerikaniserad, påklistrad och hurtig feel good-känsla över hela filmen. Som ett filter eller en smet man inte kommer undan, dessutom med kristna förtecken. Inom mig suckar och stönar jag och undrar hur det ska arta sig. Men det tar sig förvånansvärt väl. Den kristna touchen känns med tidens gång inte överdrivet hurtfrisk, lite mörker och svärta släpps in här och där. Det är inte seger rakt av eller spikraka vägar. Framför allt Hunt som den realistiska och aningen nertonade mamman står för denna välkomna balans. Men jag kommer ändå inte ifrån att totalintrycket blir väl lite för ytligt, klämkäckt och ordentligt – också när det är som mörkast. Varför kan man inte kombinera en rå ärlighet med uppriktig tro i kristen amerikansk film? Den kombinationen fungerar märkligt nog mycket lättare i profana filmer som t ex lysande ”Aposteln”.
Eftersom jag inte läst boken så kan jag inte jämföra med originalet. Men lite grann känns skeendet som den ultimata solskenshistorien, nästan för bra för att vara sann. Den lite bitchiga och ytligt tävlingsinriktade tjejen som efter sin kris blir mer personligt kristen. Flera gånger kommer man tillbaka till Fil 4:13: ”Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft”. Men gång på gång tycker jag fokus mer ligger på ”allt” och ”förmår” än på ”Honom”. Man skulle också kunna säga att filmen behandlar teodicéproblemet i light-version. Hur kan Gud vara god när världen ser ut som den gör? Bethany får sig en tankeställare och genom en missionsresa till det tsunamidrabbade Thailand omvärderar hon sitt liv. Det hela blir lite för mycket för min smak; hon hade det oförskämt bra både före och efter attacken – och till råga på allt lyckas hon ställa sig armlös på brädan igen och fortsätta tävla på elitnivå. Vad då teodicé?
I grunden är ”Soul Surfer” en klassisk sportfilm i den genre som amerikaner är så förtjusta i – må det vara basket, baseboll eller just surfing. Dessa filmer följer ofta ett givet schema: Huvudpersonen (som gärna får ha ett handikapp) ska mot alla odds tävla i sin idrott. Men på all framgång följer motgång. Varje motstånd är dock till för att övervinnas. Huvudpersonen lär sig en läxa, reser sig och gör comeback som till en början är motig men alltid slutar i seger. Så ser formulan ut också här. Man kan vara en livets vinnare även om man inte är No 1 i varenda tävling. Förutsägbart och lite trist men kanske skönt för en trygghetstörstande publik. ”Alla får vara prinsessor om de vill”, ni vet…
Så den klassiska, typiska kristna frågan: Är det för mycket eller för lite ”God talk”? Det beror på perspektiv. För en ordinär svensk publik är ”Soul Surfer” säkert det mest religiösa sedan ”The Passion of the Christ”. För en hemtam kristen känns det relativt oskyldigt och inte alltför pådrivande. Det mesta är man van vid. Snarare är den aningen tröttande att lyssna till ”man måste tro på sig själv”-predikandet som irriterar. OK då, visst sägs det några gånger att vi ska lita på Gud också…
Tempot är relativt högt och första delen är mycket ”up in your face”. Men efter hajattacken sker en vändning. Denna traumatiska händelse är rejält nertonad på inrådan av den verkliga Bethany. Hon vidmakthåller att alla förhöll sig lugna under det kritiska skedet. Däremot; är det något en amerikansk publik skulle kunna reagera på så är det faktiskt allt ”naket”. För att vara en prydlig ungdomsfilm på kristen grund är det förvånansvärt mycket bikinis och halvnakna kroppar överallt. Som svensk reagerar jag knappt men reflekterar ändå över dessa – för amerikansk kontext – förvånansvärt vågade scener. Men å andra sidan är det sol, sand och blåa vågor på Hawaii mest hela tiden så det vore krystat om ungdomarna skulle gå omkring påpälsade. Till syvende och sist är det ändå en ”ren” film utan sex, sprit och svordomar – de tre klassiska ”s:en” som annars är legio i en ungdomsfilm.
Det klart att budskapet är upplyftande men nog skulle man vilja ruska om karaktärerna – särskilt de snygga och vältränade som lyckas le i livets svåraste stunder. Bara halvt om halvt realistiskt skulle jag vilja säga. Men – det är svårt att helt ogilla kämpaglöden och ”yes, we can”-andan som genomsyrar hela filmen. En snöslaskig, halvdeppig januaridag i Sverige lättar det definitivt upp. Och vem har sagt att surmulen realism, svår ironi och bitande tvivel är nyttigt för framåtandan och läkedomsprocesser?
Filmen vänder sig främst till ungdomar. Men eftersom den är rätt påkostad, välspelad och håller sig hyfsat inom gränserna för de värsta klichéerna vad t o m en kristen publik mäktar med, så finner jag den ganska roande också som vuxen. Den lämpar sig ytterligt väl för ungdomsgruppen då det finns väldigt lite stötande i den. Å andra sidan kan nog icke-troende ungdomar (liksom jag själv i början) sucka och stöna sig genom filmen i avsaknad av klös och överraskningar. I slutändan får ”Soul Surfer” ändå godkänt i sin specifika genre och sedd i rätt sammanhang. En kombination av kristen uppbyggelse och hygglig underhållning med fina vatten- och vågscener. Man blir nästan lite surfsugen….
Carl-Johan R Freed