The Stoning of Soraya M., USA 2008, Regi: Cyrus Nowrasteh (Paramount)
Att förlåta 77 gånger!
Detta är något så förfärligt som en sann historia – och innehåller några av de ruggigaste scener jag sett. Berättelsen är enkel: en västerländsk journalist stannar till i avlägsen by i Iran. En kvinna som de ledande männen i byn kallar tokig, avslöjar i hemlighet för honom en ung kvinnas livsöde.
I eftertexterna kan man läsa att det som då avslöjades har hjälpt omvärlden att belysa det fruktansvärda kvinnoförtryck som finns kvar i många kulturer. Och jag blir glad när jag får höra att den upprördhet man känner efter att ha sett filmen kan föda ett engagemang: Vi kan ALDRIG tillåta den demoniska hederskulturen! Det är såå viktigt att detta kommer ut i offentlighetens ljus. Vi får aldrig acceptera denna människosyn bland invandrare i Sverige och måste verka mot det i andra länder. Denna s k moral kan aldrig sättas upp på vare sig kulturens eller trons konto och därmed accepteras. Och detta måste självklart gälla vare sig man är muslim, kristen eller något annat. Alla våra handlingar måste värderas i den sanna etikens ljus utifrån den gyllene regeln. Då tänker jag också på Jesu ord om vem som kastar första stenen och påbudet att förlåta 77 gånger. Detta gäller därmed också s k upplysta svenskar och alla våra blinda fläckar! Oavsett VAR ett fruktansvärt manssamhälle och pöbelmentalitet gör sig gällande måste detta kraftfullt motarbetas.
”Soraya M” är en grym men ack så betydelsefull filmberättelse – särskilt som vi förstår att stenandet och straffen tenderar att fortsätta generation efter generation (kvinnans söner tvingas se på hennes avrättning, skanderandes ”Allahu Akbar!”). Men som alltid finns det någon som står upp för rättfärdigheten, som tvekar och omvänder sig, som lär sig av sina misstag. Här finns t ex en modig kvinna bakom sin påtvingade slöja men också mannen som Soraya sades vara otrogen med. Särskilt den rättrådiga väninnan gör en Messias-lik handling när hon träder in och erbjuder sig att offras i sin kamrats ställe. Förvisso är även hon oskyldig men hon säger att hon är äldre och har inga barn.
Filmen är amerikanskt producerad men av detta märks inget; språket är på farsi vilket kräver en del koncentration av en internationell eller engelskspråkig publik. Se – men varning utfärdad!
Carl-Johan R Freed