Like Dandelion Dust, USA 2009, Regi: Jon Gunn (Noble)
Vem får kalla sig förälder?
Ja, vem har rätten att kallas förälder? Den biologiska pappan som slarvat bort sitt liv? Eller adoptionspappan som i genetisk mening inte är släkt med barnet men är allt ett barn kan begära av en förälder? En mycket känsligt genomfört beskrivning av adoptionsproblematiken.
Mira Sorvino är filmens mest kända stjärna, mest känd som Oscarsvinnare i en Woody Allen-film. Hon lyser självklart men det gör också de andra fina aktörerna. Särskilt en ovanligt finkänslig barnskådespelare (inte den vanliga högljudda amerikanska tjejen utan denna gång en trovärdig lillkille). Hoppfullt att fler och fler kända skådisar från profanfilmen som – fastän man är storstjärna i Hollywood – vågar göra ”crossovers”: oftast lågbudgetfilmer men med ett tänktvärt budskap på kristen grund. Jag tycker mig se en trend av just sådana exempel, kanske som ett alternativ till de stora ”blockbuster”-filmerna.
Detta drama bygger på en Karen Kingsbury-roman, vars författarskap många svenska kristna är bekanta med. Filmen etiketteras som ”inspirational” eller rätt och slätt ”kristen film”. Men de uttalat kristna elementen finns mer i bakgrunden på ett föredömligt sätt. Här finns inte mycket att störa sig på; det är finstämt och balanserat hanterat. Dikeskörningar åt ena eller andra hållet undviks. Och – utan att avslöja något – är filmen begåvad med ett ”rätt” slut som nog de flesta håller med om.
Återigen, det är glädjande att se att det går att göra genomtänkta, välgjorda filmer med kristet budskap utan på förhand givna svar och Guds-markörer i parti och minut. I ”Som maskrosfrön för vinden” är de religiösa signalerna mer underförstådda och dyker upp exakt när de behövs (en bön, ett bibelcitat, en väl funnen tanke etc). Varken mer eller mindre. Och tacksamt att filmen utan problem går att få tag på också i profana DVD-butiker. Se den!
Carl-Johan R Freed