USA 2016, Regi: Martin Scorsese (Noble)
Fulländat om vittnesbörd och martyrium
Jag kan säga det direkt: Inte sedan ”The Passion of the Christ” har en film med kristen tematik skakat om mig så. Jag är djupt imponerad av Martin Scorseses senaste alster byggt på en verklighetsbaserad roman av Shusaku Endo. Det är 1600-tal och två katolska präster beger sig från Europa till Japan för att ta reda på vad som hänt de senast utskickade missionärerna. Väl på plats i fjärran östern möter de ett motstånd de aldrig kunnat ana. Inte bara tron utan hela deras existens hotas i sina grundvalar…
Jag ska inte säga hur det går men vi vet alla att kyrkan i Japan än till denna dag är liten och kämpande. Ändå har den överlevt trots alla umbäranden tack vare de frön som en gång såtts. I eftertexterna hyllar därför regissören alla de Herrens tjänare som under århundradena begett sig till Japan för att sprida evangeliet – med tillägget ”Ad Majorem Dei Gloriam”, åt Gud allt större ära. Detta av mannen som gett oss ett otal profana filmer som osar av svordomar och kryllar av gangsters och maffiosos. Minns att hans ”Casino” från 1995 är den sista filmen som de svenska censursaxarna klippte i på grund av dess råhet! Samme man uppfyller nu en livsdröm genom att göra en film om kristna missionärer som ger upp allt för att föra Kristus till japanerna. Otroligt mäktigt.
I en Dagen-artikel den 9 februari 2017 berättar Scorsese om sin uppväxt och bakgrund. Det är fascinerande att han som ung tänkte sig stå i kyrkans tjänst. Men istället blev han en av vår tids största och mest respekterade filmmakare. Ändå verkar det som att Scorsese inte kunnat släppa sin barndoms tro och den kyrka han regelbundet gick till. ”Silence” är det ultimata beviset. Faktum är att om Martin Scorsese skulle sluta göra film på direkten så skulle han definitivt göra det med flaggan i topp. Mycket starkare och mer berörande än så här blir det inte. Bravo!
Jag ska också säga att den här historien knappast faller alla i smaken. Ändå tycker jag att det näst intill är en kristen plikt att se denna diametrala motsats till all amerikansk actionfilm. Om inte annat för att förstå våra lidande bröder och systrar i historia och nutid. Jag såg ”Silence” på smygpremiären och några i publiken gick ut. Det är möjligt att folk i ett sekulariserat Sverige finner det plågsamt att se sanningen i vitögat. Eller att man inte förstår vidden av de kristna martyrernas lidanden och därför upplever filmen obegriplig. Eller så orkar man helt enkelt inte med något annat än glättig underhållning för stunden. Någon nätrecensent hade skrivit ”Gäsp” som rubrik. Därmed bevisar denne att han inte begriper ett jota. Men jag uppmanar alla som ser ”Silence” att våga stanna kvar till slutet. Filmen är nämligen inte bara en historisk redogörelse utan har hela tiden en relevant bäring på dagens kyrka i Syrien, Somalia, Nordkorea och alla platser där kristna lider för sin tros skull.
”Silence” är – utan att egentligen visa direkt våld i bild – en så pass magstark och rakt berättad historia att få uttalat kristna bolag skulle våga göra den. Paradoxalt nog! Jag tänker på vad Jesus sa att om hans efterföljare inte förkunnar sanningen så ska stenarna ropa i deras ställe. Ett bibelställe som är lätt att applicera här. Medan många amerikanska kristna bolag ägnar sig åt relationsfilmer med ett inbäddat, allmänt kärleksbudskap eller spekulativa apokalyptiska thrillers som är svåra att ta på andligt allvar, vågar sig en av Hollywoods tio-i-topp-regissörer på att gå i Krist efterföljd och utropa: ”Om du brinner för Jesus som vägen, sanningen och livet och för ut detta budskap till jordens mörkaste ändar, kan du få plikta med ditt liv!”. Berättelsen i ”Silence” är gripande på djupet och sant religiös i ordets bästa bemärkelse. Jag har aldrig sett något liknande förut.
De yttre åthävorna är få. Filmen är enkel och avskalad men med ett intagande foto som Oscarsnominerats. ”Silence” betyder tystnad. Filmen börjar och slutar närmast i tystnad. Musiken är ytterst sparsmakad som en knappt hörbar ljudmatta. Liksom hos Ingmar Bergman är det Guds tystnad som avses. Men så bryter en berättarröst genom – eller är det en röst från himlen? – som säger till prästen: ”Jag är med dig i lidandet!”.
Förutom väl valda japanska aktörer, återfinner vi Liam Neeson som fader Ferreira som misstänks ha fallit av under trycket från den japanska inkvisitorn. Men mest impad är jag av Andrew Garfield i huvudrollen som fader Rodrigues. Han klarar av att gå från Spiderman til att gestalta en pionjär inom hednamissionen!
Det finns egentligen inte mycket mer att tillägga. Jag, liksom stora delar av publiken, var efteråt stum av häpnad, beundran, rörelse, eftertänksamhet… Och kanske finns det just i denna tystnad som filmen skapar ett utrymme för egna tankar: Vad betyder tron för mig i dag i ett land präglat av såväl avkristning och materialism som mångkultur och andlig nyfikenhet? Hur långt är jag beredd att gå för min kärlek till Jesus? Och orkar jag ta in kunskapen om martyrernas blod som utgjuts varje dag världen över?
”Ad Majorem Dei Gloriam”!
/Carl-Johan R Freed