USA 2001, Regi: A Adamson & V Jenson (Paramount)
Barnfilm i högst modern tappning!
Man kan tycka att vi sett nog av amerikanska, datoranimerade barnvänliga filmer, filmer som alltsom oftast är så gulligt menlösa och förutsägbara att t o m barnen riskerar att tröttna. Men ”Shrek” är ett av flera lysande undantag! Egentligen är det en vuxenfilm förklädd till barnfilm och allra helst bör den textade originalversionen ses med en fullständigt galen åsna som Eddie Murphy lånat sin röst åt (det vettigaste han gjort sedan 80-talet…).
Jag ska inte orda så mycket om den i och för sig ganska traditionella historien om äventyren kring monstret och prinsessan. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en oerhört rolig och underhållande film, mycket p g a sin drift med tecknade filmer och ironiska slängar åt olika håll, ”hintar” som nog bara de vuxna förstår.
Animationerna är synnerligen välgjorda. Karaktärerna är mer sammansatta och skickligt utmejslade än vad vi är vana vid. Ett stort, stort plus också för filmens ovanliga sensmoral (Prinsessan blir INTE vacker av att kyssa ”grodan” och det är de ”fula” som får varandra på slutet) samt de festliga sånginslagen; John Cales version av Cohen-balladen ”Hallelujah” är perfekt passande och helt enkelt ursnygg. Missa inte heller extranumret efter filmen! Det har kommit två ganska hyggliga uppföljare också (se nedan) men ettan är fortfarande i särklass!
Fortsättning följer alltså i Shrek 2 (USA 2004, Regi: Kelly Asbury & Andrew Adamson) samt i Shrek den tredje (Shrek the Third, USA 2007, Regi: Chris Miller (Paramount). Det är givet att uppföljarna inte KAN vara så stark som den fantastiska första filmen. Men jag tycker att tvån är helt OK, emedan trean är ännu ett snäpp vassare ändå med extremt välgjort animation, en bra story, roliga scener och gott om sköna karaktärer. Ja, hela trilogin är ett härligt filmpaket för både vuxna och barn! Dessutom med en god sensmoral fullt i linje med Bibelns människosyn: det är inte utsidan som räknas utan vem man är som person. Men visst är det märkligt att det på 2000-talet fortfarande känns radikalt när prinsessan Fiona väljer den fula Shrek framför för en vacker prins! Och till på köpet tillåter hon sig att själv bli lik det gröna träsktrollet i ett slags kärlekens identifikation…
Carl-Johan R Freed