Sverige 2000, Regi: Roy Andersson (Scanbox) )
Poesi från 2000-talets svenska samhälle
”Sånger från andra våningen” är film som jobbar mycket med symbolik. Här har vi en extremt upphöjd film som många i publiken fann svårförståelig och långsam i sitt berättande. Just detta är poängen! I ett antal tablåer målar regissören en bild av ett Sverige som ändrats under 1980- och 90-talet då folkhemmet nedmonterats och en annan, kyligare och mer egocentrisk nation, framträder. Andersson arbetar med scener som ser ut som frysta foton, t o m personerna är närmast letargiska och stillastående, som om de befann sig i dimma eller i en dröm. Regissören har en mycket egenartad scenografi som harmonierar med fotot och färgskalorna. Allt detta samverkar för att frammana stämningar som bottnar i sociala, politiska, etiska och andliga frågeställningar. Vem bär ansvaret för att Sveriges utveckling? Vilka medborgare fostrar vi? Vilka värden ligger till grund för vårt land? Men Andersson är ingen renodlad socialrealistisk filmare utan genom poesi och känslouttryck manar han fram en tanke hos publiken som i sin tur formar ett budskap i vårt medvetande. I Anderssons ”Du levande” fortsätter han på samma tema – men denna gång något lättsammare. Här finns bl a en tragikomisk scen i slutet av ett böne- eller väckelsemöte, som man minns.
Vid flera scener i filmerna tycks det mig som om Andersson saknar en tydlig kristen röst i samhället, att kyrkans män sålt sig till marknadskrafterna, till interna angelägenheter osv istället för att rikta sig utåt och göra skillnad bland människor. Några scener är speciellt minnesvärda, t ex då samhällets toppar och ledare har format en ohelig allians och sviker barnen i vårt samhälle i en tydlig symbolhandling. Eller när försvarsmaktens representanter ska fira en gammal militärpamp, åldrig och senil, på ett sjukhus men möter en chockerande rest från en svunnen tid.
I mitt tycke är – framför allt – ”Sånger från andra våningen” en ganska svår film att smälta och ta till sig men ger å andra sidan väldigt mycket igen. Den är inte ”lätt” att se på men ger man sig tid att sjunka in i bild- och scenberättandet är den oerhört vacker, gripande och med ett kristallklart budskap (om än spretigt). ”Du levande” ter sig lättare i tonen fast grundkänslan är densamma. Båda är viktiga filmer, ja framtida klassiker, med ett angeläget budskap både politiskt och andligt. Två självklara filmer för kristna att våga se och diskutera. Om inte annat så för att träna sig i att stanna kvar även vid motstånd, att välja bort den vanliga kommersiella filmen och öva sig i att se något som stimulerar intellekt och ande snarare än att bara få sina behov av ren underhållning mötta.
Carl-Johan R Freed