Sverige 2004, Regi: Kay Pollack (SF)
Kyrkan – tro & glädje eller syndakatalog & regler?
En världsberömd dirigent (Michael Nyqvist) återvänder utbränd till sin barndoms hemby i Norrland. Han tar anställning som kantor och rycker upp kyrkokören. Ingen kan ana att detta kommer att sätta starka känslor i rörelse, känslor som ska visa sig påverka hela bygden…
Detta är den stora svenska biosuccén hösten 2004, som dessutom är Sveriges Oscarsbidrag för året. Filmen kan kanske karaktäriseras som en korsning mellan ”Änglagård” och ”En värsting till syster”! Kay Pollak har gjort en dramakomedi som pendlar mellan buskis och tragedi. Tårar och skratt blandas. Otäcka scener varvas med rörande inslag och rena gapflabb. Filmen handlar om … ja, allt i livet: kyrkan och tron, fördomar och avundsjuka, världsvana och landsbygdsmentalitet, kärlek och svartsjuka. Men – kanske framför allt om andlighet, konstnärskap, frihet och glädje i kontrast mot stelbenthet, instängdhet och fördomar.
Oavsett vad man tycker om filmens budskap eller slutsatser lämnas ingen oberörd. Den är oerhört stark rent känslomässigt, ja som en ren knock-out; publiken sitter klistrad från första filmrutan. Exempelvis ger en scen, då Helen Sjöholms misshandlade Gabriella framför sitt livs paradnummer på kyrkans vårkonsert, riktiga rysningar längs ryggraden! Till skillnad från många andra filmer som kretsar kring ett fåtal personer, finns här många genomarbetade personporträtt och livsöden som dröjer sig kvar.
Regissören har sysslat med ”personlighetsutveckling” (läs: nyandlig filosofi) sedan 80-talet då han senast gjorde film. Detta märks bl a i hans kritik mot en rigid kyrka och den glädjelösa kristendomen. Delvis slår Pollak in redan öppna dörrar eftersom mycket har hänt sedan han sist skrev manus. Möjligtvis hade kritiken varit radikal under 50- och 60-talen (parallellt med Bergmans religiösa uppgörelser och pågående Hedenius-debatter). Men kyrkan har förändrats sedan dess och det skulle vara klädsamt om Pollak velat ta reda på mer istället för att älta gammal kritik från decennier tillbaka och hans egen barndom. Varför inte istället försöka återerövra den kristna tron med en klassisk syndabekännelse (som vi faktiskt behöver) OCH kombinera detta med livsglädje, kreativitet och humor? Kay Pollak utmanar oss kristna att bemöta kritiken med våra liv och tala om att hans kyrkoanalys numera är felaktig!
Alla pratar om filmen hösten 2004. Kristna kan gott gå och se den men också våga måla andra, korrigerande bilder av kristet liv samtidigt som man ödmjukt erkänner misstag i det förgångna. En film att se med sina kollegor eller grannar för att efteråt ta en fika och samtala om! (Varning dock för några riktigt starka scener – grafiskt och känslomässigt!)
Carl-Johan & Ingela Freed