Saving God, USA 2008, Regi: Duane Crichton (Noble)
Frälsningsarbete i uppförsbacke
På engelska är titeln dubbeltydig – vem är subjekt och vem är predikat (eller var det predikant?)? Alltså är det fråga om en Gud som frälser eller är det underförstått en människa (förslagsvis en predikant) som ska rädda Guds namn och ära? Detta drama tilldrar sig i ett minre bemedlat stadskvarter i utkanten av en amerikansk storstad. Ving Rhames spelar mannen som släppts ur fängelset men som nu känner en kallelse att försonad och fri återvända till sina gamla hemtrakter och börja predika förlåtelsens och upprättelsens budskap. Han tar över den gamla nerläggningshotade kvarterskyrkan i förfall. Några är skeptiska. Ska en f d kåkfarare bli lokal pastor? Är det möjligt att vända trenden? Vill man verkligen det – har man det inte bra som man har det? Kan man inte få lov att till slut tyna bort i en stillsam död? Men vår vän predikanten ger sig inte; han upplever sig sänd av Gud och sätter igång sin gärning bland droghandlare och utstötta.
Handlingen är enkel och känns som en variant av (den bättre) ”Aposteln”, Robert Duvalls skötebarn från 1997. Det har närmast blivit kutym på 2000-talet att kristet profilerade filmbolag i USA hyr in en halvkändis eller B-skådis som är bekant för den stora publiken men som haft sina glansdagar. Detta skänker viss legitimitet och stjärnstatus åt en filmen – oavsett om det är ett drama, action eller thriller. Den behöver inte nödvändigtvis bli bättre för det (!) men kan locka en större eller annorlunda publik än de självklara kristna ”die hard-fansen”.
Överlag är ”Preacher” ganska välspelad. Men den är inte så påkostad budgetmässigt vilket märks då och då. Ett annat problem i den kristna drama-genren är att man ofta behandlar problem i t ex missbrukskretsar, mobbargäng eller i en amerikansk ”tough neighbourhood”. Men eftersom man i kristen film inte kan svära, visa för mycket blod och våld osv landar det allt som oftast i rätt tama försök att framställa svåra problem – men inte fullt ut – något som sänker den totala trovärdigheten. Så även här; man känner att detta är friserat och tillrättalagt för att ”tillfredsställa” en from publik. När den kristna förkunnelsen och moralen dessutom känns påklistrad blir det påfrestande för såväl känsliga kristna som en sekulär publik. Många filmer inom genren är hyggliga försök och vämenande men riskerar bli övertydliga och moraliserande – vilket förstärks just när man skär bort den ruffiga realismen. ”Preacher” lyckas balansera dessa komponenter helt ok. En styrka är att slutet inte är genompräktigt hellyckligt. Där finns också en för en gångs skull bra och trovärdig frälsningsscen.
Predikanten heter Armstrong Cane – där namnet som vanligt alluderar på en ordlek. Han är mänskligt sett ”armstark” men behöver en käpp eller krycka för att kunna klara sig. Eller i överförd mening åsyftande ”Cain” och möjligen det märke Kain fick som skydd efter sitt uppror mot Gud och sin bror. ”Preacher” kan funka ”i det lilla formatet” kring kyrkans verksamhet.
Carl-Johan R Freed