Sydkorea 2012, Regi: Kim Ki-Duk (Njuta films)
En djupt andlig film under ytan
Titeln refererar till den kristna fromhetstraditionen med moder Maria och den döende Jesus i sina armar. I denna film är pieta översatt till modern tid och koreansk kontext. På ytan ganska långt ifrån ursprungets teologiska tanke men efterhand klarnar bilden.
Kang-do är en ung kriminell kille som sysslar med grym utpressning av sina offer. Så en dag dyker en mystisk kvinna upp som utger sig för att vara hans efterlängtade mor. Men allt ställs på sin spets när det går upp för honom att hon vet vad han håller på med, något som sätter igång en kedja av oförutsägbara händelser…
Varning utfärdas för starka scener i ett drama som definitivt inte är för alla
smaker. Det är en rå och brutal film och på många sätt lik regissören Ki-Duks
tidigare alster. Här möter bakgatornas Sydkorea i fattigdom, nöd och
sjaskighet. Det är grått och utan glädje, långt från de glättiga bilder många
av oss västerländska kristna vant oss vid när man tänker på växande
megaförsamlingar med positiv trosförkunnelse.
Men för den som hänger kvar är ”Pieta” djupt fascinerande, och det går inte att slita ögonen från filmen förrän man vet hur det ska gå. Jag skulle vilja säga att det är en djupt andlig film. Regissören säger att han oavsett religion ville göra en film om att alla människor behöver söka Guds barmhärtighet. Mot slutet serveras därför starka scener med många paralleller till Golgata-händelsen. Men vem offrar sig för vem egentligen? Det verkar som att Kim Ki-Duk vill säga att endast Gud kan ställa allt till rätta. Vi människor däremot är alla i behov av försoning oavsett om vi själva behöver be om förlåtelse eller förlåta dom som förorättat oss.
Carl-Johan R Freed