Norge 2011, Regi: Joachim Trier (TriArt Film)
Norge bortom lusekofter och hytter
Regissören är, vad jag vet, inte släkt med sin kände danske namne. Men annars finns det vissa likheter i valet av tunga ämnen. Filmen följer en ganska ung narkoman som kommit ut ur drogträsket och ska nu försöka omorientera sig till livet-efter-drogerna. Faktiskt så möter oss inte det sedvanligt mörka, socialrealistiska parkbänkstugget. Nej, Anders är en hygglig medelklasskille med huvudet på skaft. Han har kontakter, han har drömmar. Men livet är tomt och meningslöst och drogsuget tycks oemotståndligt. Därför är ”Oslo 31 augusti” en mycket modern skildring – långt ifrån gamla ruffiga alster från 60- och 70-talet i sunkiga miljöer.
Psykiatern David Eberhard har i sina böcker beskrivit en curlad generation som aldrig mött motstånd och som aldrig behövt kämpa för något. ”Du kan bli vad du vill”, ”Alla vägar ligger öppna för dig” är bar några av alla klämkäcka deviser som tutats i barnen de senaste decennierna. Men när verkligheten möter dessa lyckokakor förbyts ruset i idel tomhet. Då kan exempelvis droger stå där välkomnande med öppna, väntande armar. Väl medveten om detta är det ändå svårt att fly fastän man vill och innerst inne vet att knarklivet inte är Meningen. Medeklassidyllen är måhända inget fullkomligt att stå efter med sina plastfasader och fagra löften om 100% tillfredställelse. Men knarksvänget är mångfaldigt värre – särskilt efter att första lockelserna är förbi.
Vad vi ser här är ett realistiskt, insiktsfullt och trovärdigt – nästa dokumentärt – drama, spelat med små medel. Man tror verkligen på alla inblandade, det är som att avhöra en verklig dialog. Mycket bra gjort! Sensmoralen är tydlig utan att vara moraliserande. Filmen har blivit mycket omtalad och det är bara att surfa in på kritiker.se för att konstatera att den fått fina omdömen. Kanske aningen FÖR bra, för i slutändan vet jag inte om den egentligen tillför så värst mycket nytt. Eller – kanske är det just det filmen gör, att långt ifrån forna tiders överpedagogiska pekfinger-filmer istället visa vägen med subtila gester och jordnära reflektioner För en svensk tittare är det dessutom lätt att översätta Oslo-miljöerna och bilden av det norska samhället till svenska förhållanden. Vi har en likartad problematik här, så det är inte svårt att känna igen sig i mötet med våra grannar i väst. Jämför gärna med det ofta stora kulturella gapet till exempelvis amerikanska storstäder.
En notering vid sidan av: Sällan har Oslo varit så vackert och drömskt skildrat på film. Långt från stereotypa fjord- och fjällbilder med käcka norrmän ute på tur. Här målas en nutida, mörkare bild av Norge upp (om än fotograferat med sköna sommarbilder – vilket ytterligare understryker kontrasten melllan naturens oskuld och människornas krassa verklighet. Kanske går det att jämföra med svenska deckare och kriminalfilmer från 2000-talet som för en internationell publik skapat andra Sverige-bilder än röda stugor och Astrid Lindgren-byar från svunna dar?
Utan tvekan är Trier med denna film en självklar del av det nya norska filmundret (eller åtminstone som en komponent i en intresssant ny, norsk filmvåg).
Carl-Johan R Freed