USA 2013, Regi: Alexander Payne (Sony)
En försoningsodyssé
Het på 2104 års Oscarsgala – inte minst p g a huvudrollen, en äldre man skickligt spelat av en nertonad och gubbvimsig Bruce Dern. Han tror sig vunnit storvinsten på ett lotteri och beger sig ut på en resa genom flera delstater för att hämta ut pengarna. På vägen dit hamnar han i uppgörelser med sin familj och möter gamla släktingar och vänner när han åker genom sin gamla uppväxtstad.
Känns berättelsen igen? Ja, det kan bero på att den påminner om “The Straight Story” – en av David Lynchs mest rätlinjiga och tillgängliga filmer som jag skrivit om på annat ställe på denna sida. “Nebraska” är finstämd, rörande, tragikomisk. Obetalbar är scenen när maken och makan besöker den gamla kyrkogården, vandrar runt bland gravarna och börjar träta om skillnaden mellan katolsk och protestantisk kyrkogårdstradition.
Hela filmen, liksom “The Straight Story”, är ett slags försoningsresa. “Det är så här mitt liv blev, med eller utan storvinsten i pengar. Jag har i alla fall min fru och min familj. Och minnena. För trots att alla flyttat eller försvunnit och inte många kvar finns kvar från barndomen som känner igen mig nu så lever jag”.
Regissör Payne är sparsmakad i sin produktion men när det väl kommer något från hans händer är det ofta storartade alster som “Sideways” och “About Schmidt”. Han är själv bördig från den gråtonade delstaten Nebraska och vet säkert vad han talar om. Även själva filmen är gjord i svartvitt – och påminner också om Springsteens avskalade, vindpinade och halvakustiska album från -83.
Carl-Johan R Freed