Sverige 2013, Regi: Kjell-Åke Andersson (SF)
Ljusglimtar i vardagsmörkret
Mikael Persbrandt glänser i filmatiseringen av Åsa Linderborgs självbiografiska bok. Ja, han har knappast varit starkare än i rollen som den kärleksfulla men försumliga familjefadern som låter spriten ta överhanden. Vi förflyttas tillbaka till 70-talet och arbetarklassmiljön i Västerås.
Det är skitigt, brustna löften, mycket fylla – men också ljuspunkter på den mörka himlen. Särskilt i slutet av filmen då far och dotter möts i vuxen ålder och ser tillbaka. Oerhört gripande när hon vänder sig om i taxin och därmed antyder en gest av försoning. Eller som Persbrandts rollkaraktär indirekt säger: ”Jag hoppas kunna bli en bättre morfar än jag var far”.
En historia om att det, trots mörkret, alltid finns möjligheter till en andra chans och upprättelse. Detta ska filmmakarna ha eloge för just för att denna typ av människoöden så ofta skildras oförsonligt. Intressant också att vi här möter perspektivet far-dotter snarare än far-son som så ofta i dylika filmer ur exempelvis brittisk arbetarklass. Till sist, trots en känsla av grå-dyster diskbänksrealism, är berättelsen poetiskt skildrad och i
slutändan inte utan hopp. Starkt!
Carl-Johan R Freed