USA 2018, Regi: Garth Davis (Lion)
Lågmält berättande som griper tag
Här följer min Dagen-kollega, Urban Thoms, recension av denna film som jag också sett och väsentliga drag instämmer i vad han skriver. Publicerad strax före påsk, 22 mars 2018 i Dagen.
En kvinna i lärjungaskaran. En ovanligt mänsklig Jesus.
I skaran av Jesusskildringar på film kvalar regissören Garth Davis ”Maria Magdalena” in bland de mera tänkvärda. Manuset friåker mellan raderna i de fyra evangelierna, men utan att för den skull hemfalla åt knasiga eller blasfemiska övertolkningar.
Behövs det ännuen film om Jesu liv på jorden? Om det innebär en direkt filmatisering av vad Bibeln berättar är svaret med största sannolikhet nej. Sådana skildringar finns redan en uppsjö av, så om mitt intresse ska kittlas måste filmskaparna tillföra nya tankeelement som vidgar bilden av snickarsonen från Nasaret som kom att sätta tideräkningen för en hel värld. Filmmakarna bakom ”Maria Magdalena” är uppenbart av samma uppfattning, vilket historien de berättar tydligt visar.
Det första man kan konstatera är att här har det inte sparats på resurserna. Med en skådespelaruppsättning som toppas av Rooney Mara som Maria Magdalena och Joaquin Phoenix som Jesus finns utmärkta förutsättningar för en lyckad gestaltning. Phoenix fick exempelvis en Grammy för sin roll som Johnny Cash i den biografiska filmen ”Walk the line”. Regissören Garth Davis är också mannen bakom hyllade ”Lion” och producenten Iain Canning gjorde ”The king’s speech”. Den suggestiva musiken kommer från Island och kompositörerna Hildur Guðnadóttir och Jóhann Jóhannsson. Den sistnämnde avled i januari och detta blev därmed hans sista stora musikaliska verk.
Två kvinnor har skrivit manus – Philippa Goslett och välkända pjäsförfattaren Helen Edmundson, en nog så viktig bit i det pussel som skildrar Jesus genom en kvinnas ögon, ett perspektiv vi inte är så vana vid. Filmen spelades in i Italien hösten 2016, men premiären har dröjt. Ursprungligen skulle ”Maria Magdalena” ha distribuerats av Harvey Weinstein men när #metoo-debatten 2017 exploderade valde filmbolaget att byta distributör, vilket orsakade viss försening. Nu blir det i stället premiär lagom till påsken 2018. Den 23 mars går filmen upp på de svenska biograferna och beräknas få en ganska kort livslängd, runt en månad, så vill du se den gäller det att passa på.
I ”Maria Magdalena” är det, precis som titeln förespeglar, inte Jesus om har huvudrollen, utan Maria. Men för den skull är Jesus ingen bifigur. Så klart. Det är i samspelet mellan Maria och hennes Messias som filmen får sitt syre. Det är i deras blickar, deras dialog och spänningen dem emellan, som berättelsen lever och andas. Men det är ingen erotisk laddning vi talar om och filmen spinner inte heller på (den helt felaktiga) schablonbilden om Maria som en sköka. I stället är hon en stark och stolt kvinna vars andliga känselspröt är högsensitiva. Den unga Messiastörstande Maria vägrar, till faderns förtvivlan och broderns ilska, att inrätta sig i tidens kuvade kvinnoroll. Skammen hon därmed drar över familjen är nära att kosta henne livet, men i sista stund besinnar sig exorcisterna som fadern anlitat.
Hennes dröm? Att lära känna Gud och leva nära. När Jesus och hans lärjungar en dag passerar hör Maria hans glödande, men lågmälda undervisning: Ni måste bli födda på nytt. Orden går rakt in i Maria från Magdala som just hjälpt sin syster föda barn och hon inser att detta är tillfället hon väntat på hela sitt liv.
Hon lämnar och följer i ett och samma svep. Männen i familjen försöker hindra henne att gå medan lärjungarna helst inte vill ha henne med i skaran. Judas är den förste av dem att ge henne en öppning. Jesus argumenterar inte, utan handlar. Han för ut Maria i sjön där han döper henne och därmed kan ingen längre invända. Hon tillhör.
Jesusskildringen då? Denföljer inga schabloner om en bildskön och kraftfull frälsare. Joaquin Phoenix rolltolkning är snarare återhållen och skör. Jesus är en undergörare, men med mänsklig svaghet. Kraftgärningarna gör honom så utmattad att när han botat och gett livet åter måste han vila eller rent av dra sig undan sina lärjungar. Han lever sig in i människors situation och blir starkt känslomässigt påverkad av deras smärta.
Lärjungarna ser i Jesus en kraftfull omdanare med vilken det nya riket ska ta sin början. De förväntar sig konfrontation och seger men Jesus har en helt annan plan. Maria tycks vara den enda som förstår att det handlar om ett fredsrike. När lärjungarna blir som mest stridslystna avvisar hon frankt deras föreställningar: Ingen har frågat mig: Vill du bli soldat?
I #metoo-tider som dessa är det svårt att inte slås av det kvinnoperspektiv som manusskribenter och producent lagt på berättelsen. Det är scener som inte finns att läsa om i evangelierna, men som utifrån ord och handling mycket väl kunde ha stått där. Respekt eller bara fingertoppskänsla? Oavsett vilket gör sättet att tolka Jesusberättelserna ”Maria Magdalena” till en ovanligt angelägen bibelfilm.
Ofta har jag hört predikanter påpeka det radikala i att Jesus ens tilltalade den ensamma kvinnan vid brunnen. I ”Maria Magdalena” dras tanken ut några steg till och hon blir Mästarens rådgivare i kniviga situationer. ”Vad ska jag undervisa?”, frågar Jesus när han närmar sig en hel hop kvinnor samlade kring byns brunn. ”Vi är kvinnor, vårt liv är inte vårt eget”, svarar Maria. När han så närmar sig dem gör han det genom att lyssna på deras berättelser.
Filmen fördjupas genom att vi får återkommande inblick i Marias tankeliv. Helt omsluten svävar hon fritt i det himmelsblåa vattnet. Ett senapskorn som funnit sin plats. Mot alla odds.
Urban Thoms, återgivet av Carl-Johan R Freed