Mies vailla menneisyttää, Finland 2002, Regi: Aki Kaurismäki (Sandrews)
Medmänsklighet à la Finland
En man kliver av tåget i Helsingfors och blir rånad och nerslagen i en park. Följande dag minns han ingenting, men hamnar via omvägar till slut hos en mindre bemedlad familj i stadens slumkvarter. Där får han möta olika människor som tillhör de lottlösa i samhället men som ändå kan sprida toner av hopp omkring sig…
Fördomarna säger oss att finsk film är djup, svår, otillgänglig – och becksvart! Så icke! Vi ska inte trötta med att räkna upp alla priser och nomineringar denna, en av 2002 års mest omtalade filmer, fått internationellt. Däremot konstaterar vi gärna att denna dramakomedi är en vackert filmad historia som kryllar av karaktärer som söker bibehålla sin mänskliga värdighet trots samhällets nedrustning.
Filmen är både tragisk och komisk samtidigt, hela tiden lättsam utan att vara flyktig. Regissören har i intervjuer sagt att han tror på det goda slutet i en film – vi har tillräckligt med svårmod och misströstan i våra liv ändå. Bra tänkt i en tid med ”öppna” slut eller desillusionerade slutscener! Speciellt charmerande är det att få möta finska frälsningsarmén som ena stunden drar andliga och profana slagdängor på det egna språket, för att i andra utfordra de fattiga. Kritiken skulle väl kunna ligga just här; frälsis-folket är väl inte de allra mest perfekta av individer. Tempot är inte rasande och filmen är lite skrovlig i sina kanter. Men det är ljuvligt att se en film som hyllar medmänskligheten och som visar på förmågan till överlevnad – trots det förflutnas ok och brustna identiteter. Det är också gott att se en modern film som porträtterar kristet engagemang och diakoni som något positivt. Se denna ”Karl Bertil Jonsson” på finska och låt ditt hjärta vekna!
Carl-Johan & Ingela Freed