Le Havre, Frankrike/Finland 2011, Regi: Aki Kaurismäki (Scanbox)
Egensinnigt men med universellt tema
Systerfilm till suveräna, hjärtknipande ”Mannen utan minne” från Helsingfors där Frälsningsarmén agerar räddande ängel. Det finns parallellspår också här. Goda änglar och räddande människor kan i nödens stund dyka upp från ingenstans. Eller då man minst anar. Eller bland de minst troliga av människor. Rättvisan och barmhärtigheten kan ta gestalt på många, oväntade sätt.
Här möter vi på sedvanligt Kaurismäki-manér en skruvad historia. I hamnstaden på franska västkusten är det – som alltid i finnens filmer – ekonomiskt kärva tider. Ändå finns folk som trots att de själva lider brist tar de som är ännu mer utsatta under sina vingar. I det här fallet rör det sig om en insmugglad afrikansk flyktingpojke…
Den finske regissören kan på ett egensinnigt sätt väva in surrealistiska moderna mirakel (likt italienska ”Miraklet i Milano” av Vittorio de Sica) med dagsfärska socio-politiska kommentarer (kritiken mot EU:s bariärrer gentemot tredje världen). Kaurismäki bor numera i Frankrike. Men hans tematik är universell – och känns igen i gamla hemlandet Finland, i vårt eget fosterland, ja överallt. Trots udda, ”kaurismäkiska” karaktärer så verkar de gå hem i land efter land. Det finns ett slags igenkänning.
Jag kan fundera på om det vore möjligt att göra en kristen variant av Kaurismäkis filmer. Men kommer fram till att det nog är svårt. Jag är rädd för att det hade blivit för platt eller övertydligt. Aki Kaurismäki har förmågan att vara direkt men ändå bevara det tyst outtalade och det poetiskt kärva. Tack vare hans oefterhärmliga stil känns patoset i ”Mannen från Le Havre” trovärdigt och blir aldrig påklistrat. Så även slutet då vändningen kommer: godheten kommer tillbaka till byn och solidariteten segrar. Och än en gång påminner Kaurismäki oss om att detta alltid sker genom den lilla människans handlingskraft och rättrådighet.
Carl-Johan R Freed