REGISSÖRERNA & DE EXISTENTIELLA FRÅGORNA
Vad är ”existentiell film”? Jag karaktäriserar det som film som tangerar frågorna om Guds existens, närvaro och identitet – men på ett indirekt och outtalat sätt. Filmerna är inte omedelbara i den meningen att de entydigt beskriver och tolkar tillvaron utifrån ett andligt, eller specifikt kristet, livsmönster. Men de är där och nosar, de rör sig i gränstrakterna och träder ibland in på dessa domäner. De här filmerna uttalar sällan en dogm eller fastslår ett visst förhållande gentemot ”Gud”. Istället väljer de gärna att i ”osynliga” termer ganska ofta tala om ungefär samma sak som de kristna gör. Frågor som berörs är: Hur är verkligheten beskaffad? Hur skapar vi mening i våra liv? Finns det överhuvudtaget en stor, övergripande mening för alla och envar? Vilka värden och värderingar styr oss? Vilka är våra mål och syften? Finns det stora motiv eller måste de brytas ner till små, privata enheter som utgör våra egna, hemsnickrade definitioner av vad tillvaron syftar till?
Det som existentiella filmer har gemensamt är att de verkar utgå från att människor, oavsett kön, ålder, etnisk härstamning eller kultur, har likheter med varandra. Vi är alla del av själens universella landskap. Detta i sin tur producerar kulturella landskap där regissörers verk, oavsett vilket land de kommer från, kan påminna om varandra. Låt oss lista några sådana regissörsnamn och ge exempel på några filmer!
Japans mest kände regissör är Akira Kurosawa. Han gjorde bl a en del samurajfilmer men ställde alltid ”större” frågor om livet i sina filmer än att bara skildra en god historia om kampen mellan skurkar och goda eller oskyldiga människor. Filmer av tysken Tom Tykwer har jag nämnt under existentiell film och hans bild- och formässigt starka och poetiska sätt att ställa djupare frågor om tillvarons mening. Från Ryssland kom Andrej Tarkovskij. Han hade rysk-ortodox bakgrund och många allmänmänskliga men också mer direkt ”kristna” frågor återkom i hans filmande (så t ex ”Yttersta domen” och ”Offret”). Vi har också tidigare nämnt polske Krzysztof Kieslowski och dennes katolskt och existentiellt präglade filmer som ”Dekalogen”, ”Den blå filmen”, ”Den vita filmen” och ”Den röda filmen”.
Nämnas bör också italienaren Federico Fellini som i många av sina filmer rör sig inom samma regioner som Ingmar Bergman som fått en alldeles egen temarubrik. En nordisk avläggare och kanske ”uppföljare” till Bergman kanske danske Lars von Trier håller på att bli med sina skildringar om kvinnliga frälsargestalter och offertematik. Nämnas kan exempelvis ”Breaking the Waves”, ”Dancer in the Dark” och ”Antichrist”. På amerikansk mark bör vi framhålla Woody Allen som varvar judisk humor med freudianska neuroser och intellektuella storstadsfunderingar i sekulariserad New York-miljö i allt från ”Annie Hall” på 1970-talet över 80-talets ”Små och stora brott” till senare års ”Cassandra’s Dream”. Martin Scorsese är härvidlag ett annat namn att nämna. Få vet att han tänkte bli katolsk präst och tros- och livsfrågor är något han ständigt återkommer till (så t ex ”Taxi Driver”, ”Kristi sista frestelse”, ”Cape Fear” och ”The Departed” som jag skrivit särskilt om under action & spänning). Ett annat namn är Paul Thomas Anderson som bl a ligger bakom mästerverket ”Magnolia” (se under existentiell film) och ”Punch-Drunk Love”.
Jag skulle kunna fortsätta denna listning. Men här ovan är i alla fall några exempel på regissörer som alltid göra tänkvärda filmer. Jag håller inte alltid med dem i deras slutsatser och den konstnärliga kvaliteten kan skifta från lysande till ojämn eller ett rent misslyckande. Men för det allra mesta gör dessa regissörer intressanta filmer om frågor som ofta tangerar vår kristna tro. Just därför är deras filmer för det mesta sevärda, filmer som också för det mesta befinner sig långt ifrån glättig Hollywood-romantik, hjärndöd action eller flamsiga dumkomedier. Se gärna vidare för en fördjupning under temarubriken ”Existentiell film”.
Carl-Johan R Freed