APOSTOLISKT ELLER UNDERIFRÅN-TJÄNANDE?
Frågorna om ”kristet ledarskap” blossar upp från tid till annan. Då och då porträtteras kristna ledare även på filmduken. Låt oss ge några exempel på gestaltningar!
”Den mänsklige prästen”. Han (oftast!) är osäker men välmenande och kärlekstörstande, ofta med stort socialt patos utan att veta hur engagemanget ska utformas. Ett exempel är Miffo (Sverige 2003, Regi: Daniel Lind Lagerlöf, SF). Rolig men förhoppningsvis inte helt sanningsenlig! Jonas Karlsson spelar förortsprästen som vill väckelse och social upprustning, är beredd att gå ganska långt för detta men visar sig själv vara djupt mänsklig, för att inte säga feg, räddhågsen och svag. Ett liknande exempel är den tafatte men välvillige prästen i Italienska för nybörjare (Italiensk for begyndere, Danmark 2001, Regi: Lone Scherfig, Sandrews) som vi skrivit lite mer om under ”Kärlek & romantik”.
”Den misslyckade pastorn”. Denne brottas med sina synder men väcker ofta publikens sympati i sin kamp. I Nattvardsgästerna (Sverige 1963, Regi: Ingmar Bergman, SF) kämpar prästen med en tom kyrka och det egna tvivlet. Mycket 60-tal och färgat av tros- och tvivelskamper under det revolutionära årtiondet och Hedenius-debatten decenniet före! I Priest (Storbritannien 1994, Regi: Antonia Bird, Miramax? – kommer på DVD) brottas prästen med sin sexualitet. Han är ung, engagerad och tydlig i sin trosgrund men vet inte hur han ska hantera brottningen med sina egna homosexuella känslor. I en mycket, mycket gripande scen mot slut försonas alla inblandade i den kanske starkaste nattvardsscen som någonsin porträtterats på filmduken! I Aposteln (The Apostle, USA 1997, Regi: Robert Duvall, Sandrews) måste predikanten sona ett brott han själv begått. Under tiden, i väntan på att rättvisan ska ha sin gång, beger han sig ut på en botgöringsodyssé som faktiskt leder till en smärre väckelse! Scenen där Duvalls predikant tvingar en motståndare mot kapellet att antingen köra över en bibel och gå emot Herren eller böja knä inför den Allsmäktige och bli frälst, är helt underbar! I The Mission (Storbritannien 1986, Regi: Roland Joffé, Nordisk film) – som vi skrivit mer om under ”Kristen historia” – stöter jesuitprästerna inte bara på kulturkrockar utan också maktkamp och intriger inom kyrkan. Filmen innehåller några starka scener om konkret försoning i form av korsbärande som försoningsmedel.
”Den kritiserade predikanten”. De ironiska karikatyrerna av giriga helandepredikanterna eller varningar för hycklande gudsmän i olika satirer är legio (synd att de så ofta behövts!). Vi har allt från Burt Lancaster i Elmer Gantry (USA 1960, Regi: Richard Brooks, MGM UK – import) och t o m svenska varianter som Gunnar Hellströms Simon syndaren (Sverige 1955, Regi: G Hellström, kommer på DVD) där Stig Järrels frikyrkoledare av många ansågs vara ett nidporträtt av Lewi Pethrus, till modernare exempel med TV-evangelisterna i färskt minne som Steve Martin i Mirakel till salu (Leap of Faith, USA 1992, Regi: Richard Pierce, Paramount). Jan Malmsjös biskop i Fanny och Alexander (Sverige 1982, Regi: Ingmar Bergman, SF) är ett av många varnande exempel på hur missriktad religiositet kan snedvrida en människa. Och då har vi ändå inte nämnt alla skräckfilmsvarianter där prästen förvisso kan stå relativt tydligt på den goda sidan, men lika gärna ha sålt sin själ till djävulen eller dylikt och blivit avfällig.
”Den varmt troende och godhjärtade prästen”. Det finns också ett otal bilder av äkta fromhet och sann godhet. Utan att vara en hjälte kan t ex Rober De Niros närvarande och hjälpande präst i Sleepers (USA 1996, Regi: Barry Levinson, Nordisk film) få tjäna som exempel. Likaså finns det många gamla Hollywood-filmer där, inte minst missionärer och nunnor, framställs på ett positivt sätt. Kanske är det symptomatiskt att kvinnliga ledare porträtteras mer positivt, t ex genom just dessa gammeldags porträtten av nunnor, missionärer eller varför inte enkla, gudfruktiga damer eller gamla fromma bondkvinnor (ofta lite kärva men rättrådiga och sanna)?
Ett litet axplock av andligt ledarskap på film. Se och lär av bristerna! Men – ta också vara på de positiva motbilderna!
Carl-Joha & Ingela Freed, ledare i verkligheten