The Last Temptation of Christ, USA 1988, Regi: Martin Scorsese (Universal)
Hädelse eller nyskapande berättande?
Detta är ytterligare ett exempel på en version av Jesu liv, som inte i och för sig behöver vara mindre bibeltrogen än de klassiska filmatiseringarna, men som ändå vågar ta upp svåra eller motsägelsefulla aspekter, vinkla annorlunda, ställa ”profana”, kritiska frågor utifrån eller som söker kontextualisera till nutid.
”Kristi sista frestelse” är troligen den mest kontroversiella av dem alla. Den bygger på en roman av författaren och tänkaren Nikos Kazantzakis adapterad av regissör Martin Scorsese. Honom förknippar många med blodiga gangsterskildringar och New York, återvänder i film efter film – inte minst i senare delen av sin karriär, från 1980-talet och framåt – till katolicismen, kyrkan och tron. Ofta på ett kritiskt sätt men aldrig ointressant. Filmerna är ofta sprängfyllda av symbolik, referenser och hur påverkan från den kristna föreställningsvärlden – på gott och ont. I sin ungdom fanns planer på att bli präst men dessa övergavs. Idag är Scorsese en av världen mest berömda och hyllade regissörer som istället använt filmduken som predikstol eller kommunikationsmedel.
Kombinationen Kazantzakis och Scorsese resulterade alltså i denna film. Sällan eller aldrig har så många kristna, företrädelsevis i USA, så enhälligt kritiserat, ja bojkottat, en film. Den rörde upp många känslor p g a att den beskrev ett tänkt självtvivel som Jesus skulle ha plågats av. Den beskriver också frestelser, själsliga såväl fysiska, som frälsaren skulle ha utsatts för. I ett svagt ögonblick på korset väljer Jesus att stiga ner och istället bli som alla andra, dvs gifta sig, bilda familj, arbeta och leva sitt liv i stillhet. Så långt förstår jag upprördheten! Men problemet är (kanske stannade inte de kristna tittarna till filmens slut?!) att det visar sig att detta bara vara Jesu inre, mentala kamp, hans frestelse att ge upp hela frälsningsverket. I själva verket, vilket filmen tydligt visar, utförde han sin gärning på korset och att denna djupt liggande mänskliga frestelse, att inte ta sitt livsuppdrag på allvar för att istället leva ett lugnt liv i den lilla världen, är just – en frestelse, men som Kristus faktiskt inte faller för i slutändan.
Visst finns det problematiska bitar i denna version som både Kazantzakis (författaren) och Scorsese (regissören) kan belastas för. Men detta är ett tydligt exempel på hur kristna lätt skriker först och tänker sedan. Det finns tydligen i våra konservativa led en inbyggd försiktighetsprincip att det är bäst att gå ut och varna och kritisera – även innan man fått faktaunderlag. Man utgår alltså från en i förväg negativ utgångspunkt, dvs om något sägs eller görs om kristen tro i icke-kristna kretsar så är det per automatik en destruktiv kritik som framförs. Trist hållning som bara spär på kritiken mot oss ytterligare!
Carl-Johan R Freed