MOT HELVETET!
Det talas ibland om s k krigsfilm. Men faktum är att många, för att inte säga fler och fler filmer med ”kriget” som tema, snarare kan karaktäriseras som anti-krigsfilmer – filmer MOT krigets vansinne. Exempelvis var mycket amerikansk krigsfilm från 1940-talet förhärligande i den meningen att filmerna skulle höja stridsmoralen hos pojkarna. Men – tvärt emot rykten och fördomar – är det egentligen relativt få filmer som upphöjer eller glorifierar kriget. Nej, snarare skildrar de krigets vansinne, meningslöshet och vad denna galenskap leder till för samhället och individerna, både på ett socio-politiskt plan och ett personligt etiskt (inte minst beträffande de ibland omöjliga val en soldat ställs inför). Låt oss se på några exempel!
Ärans väg (Paths of Glory, USA 1957, Regi: Stanley Kubrick, MGM UK – import) är en relativt tidig pacifistisk skildring av mästaren Kubrick med bl a Kirk Douglas. Detta svartvita drama utspelas under första världskriget i Europa. Det är en mästerlig skildring om det absurda med krig, att blint följa order och vilka konsekvenser detta får. Filmen är mycket ”modern” i tonen och tematiken (speciellt för att ha så pass många år på nacken som den har). Filmen är, särskilt för sin ålder, ovanligt ”svart” och ironisk men samtidigt mycket seriös och nästan ilsken i sin anti-krigsdramatik.
Under 1970- och 80-talet kom ett antal, ofta suveräna, och oftast rejält självkritiska, amerikanska filmer som kan ses som ett slags uppgörelse med inblandningen – och misslyckandet – i Vietnam. Vi kan nämna Deer Hunter (1978, Regi: Michael Cimino, Universal) om hur ett gäng vanliga, amerikanska arbetares liv förändras i och med kriget. Och självklart Apocalypse Now (1979, Regi: Francis Ford Coppola, Sandrews) med en bisarr insats av Marlon Brando som en galen överste som intagit den asiatiska djungeln – en produkt av kriget. Den senare filmen kom ut i en s k directors cut-version 2001 under Apocalypse Now Redux. Givetvis är den längre med tillagda, återinsatta scener och utvikande berättelser men den är inte per automatik bättre än originalet; enligt många bara en ursäkt att försöka kräma en ny publiken på mer pengar. Nämnas bör också Plutonen (The Platoon, USA 1986, Regi: Oliver Stone, Universal) och Uppgörelsen (Casualties of War, USA 1989, Regi: Brian De Palma, Universal/Sony) som särskilt fokuserar på moralen bland enskilda soldater och mindre grupper.
En särskild slags uppgörelse är de som du kan läsa mer om under ”Judendomen & Israel”, t ex Schindler’s List, Pianisten och Livet är underbart.
Black Hawk Down (USA 2001, Regi: Ridley Scott, SF) är ännu ett modernt anti-krigsdrama om än i actiontappning. Många har missförstått filmens tema och trott att den varit krigshetsande eller åtminstone propagerar för krig. Fel! Inte en enda (amerikansk) flagga hissas eller viftas det med (regissören är av brittisk börd!). Soldaternas tabbar är uppenbara – de är oförberedda, okunniga och många är alldeles för unga. Slutdelen mynnar ut i en besvikelse eller ett stort ”Jaha?”. Filmen utspelas under en kort period då amerikansk militär skulle göra ”befrielseinsatser” hösten 1993 i Somalias huvudstad – med oklara, för att inte säga rent misslyckade, resultat. ”Black Hawk Down” är stark. Visst ser den ut som en rutinmässig actionfilm med snygga filmhjältar. Men istället är den ett kritiskt drama som på ett närmast förödmjukande sätt avslöjar den amerikanska militärens tillkortakommanden.
Ett liknande tema, men lite mer parodiskt och humoristiskt gjort, återfinner vi i Three Kings (USA 1999, Regi: David O. Russell, Sandrews) med bl a George Clooney. Här handlar det om fadäser under kriget i persiska viken i början av 1990-talet. Mycket ironiskt, roligt – och oroande! Det sägs att bl a Clooney önskade få upp filmen ännu en gång på biograferna som ett inlägg i samband med USA:s krig mot Saddam Hussein i Irak .
Till sist bör vi också nämna Ingenmansland (No Man’s Land, Bosnien 2001, Regi: Danis Tanovic, Movie Star). Oscarsvinnare för bästa film om kriget i forna Jugoslavien med perspektiv både från den bosniska och den serbiska sidan. Roligt ibland, men också otäckt och tragiskt med ett slut som etsar sig kvar på näthinnan.
Som synes finns det gott om filmer att ösa från. Extra roligt, och intressant, att notera är övervikten amerikanska filmer. Detta är ingen tillfällighet; USA anklagas ofta för krigshets men vi ska inte heller glömma att det också är där pacifismen och antikrigsströmningar alltid varit starka – också i vissa kristna led. Glöm inte exempel på detta såsom dramadokumentären Bowling for Columbine (USA 2002, Regi: Michael Moore, Sandrews)!
Carl-Johan R Freed