USA 2023, Regi: Martin Scorsese (Apple+/Paramount)
Svidande vidräkning av amerikansk girighet, hyckleri och rasism
David Grann skrev boken om hur indianerna i Osage County, Oklahoma under första halvan av 1900-talet gick från att vara fattiga och hunsade till att få pengar och makt – och sedan utnyttjade igen. Anledningen var att man upptäckte olja i området. De vita kom dit och försökte köpa upp mark men måste ”hantera” ursprungsbefolkningen. Genom manipulation, lögner och tvivelaktiga affärer försökte man lägga vantarna på rikedomarna… Det är en episk historia som Scorsese fått tag i. En djupt berörande berättelse om hur Osage-indianerna hamnade i något slags vakuum. Å ena sidan fria att använda de pengar man hade rätt till. Å andra sidan hur de utan utbildning och erfarenhet hamnade i händerna på de vita och deras illa dolda rasism bakom fagra löften och utskänkning av alkohol och droger.
Mitt i detta sammanhang får vi följa Leonardo DiCaprios rollkaraktär som återvänder hem och får jobb hos sin farbror spelad av Robert De Niro. Långsamt går det upp för oss i publiken hur godhetens ansikte och samhällets välgörare nummer ett är ute efter egen snöd vinning och drar in sin släkting i detta spel…
Det är obehagligt skildrat och med en krypande känsla av stegrad olust. De Niro är fenomenal på att med ett leende dölja sina onda avsikter. Di Caprios lite själviska, lata och halvdumma kille är svårare att greppa. Vill han sin hustru (fina Lily Gladstone) och barnen väl? Eller vill han egentligen också nästla sig in i indiansläkten för rikedomens skull? Eller både och?
Som vanligt mycket moral och etik när Scorsese är i farten. Mycket rätt-fel, gott-ont. Denna gång inte placerat bland gangstrar i New York utan ett annat slags rasistiska gangstrar på landsbygden längre inåt landet. Återigen är det också en uppgörelse med ett stycke mörk americana och en del av det förflutna som inte passar in i drömbilden av USA. Och sin vana trogen får Scorsese in tro och religion med på ett hörn. Indianerna går plikttroget i den katolska kyrkan, men hur mycket ”tar” tron och får fäste i praktiken? Är det ett utanpåverk som de lärt sig av den vite mannen som så mycket annat? Eller är Kristus-tron en sann tröst i en prekär situation?
Jag själv blev strax före filmens start intervjuad av Sveriges Radio och kulturredaktionen om den lååånga speltiden. Filmen har nämligen uppmärksammats för sin längd på flera timmar. Ska man klippa eller göra paus eller borde den varit en miniserie? Eller ska man helt enkelt bara låta eposet ta sina slingriga vägar och det får ta den tid det tar? Döm själva. En käft- och magsmäll är det i alla fall och en helaftonsföreställning som suggestivt trollbinder.
Carl-Johan R Freed